Landshövding hellre än landsting
En bjässe till statsman. Axel Oxenstiernas samhällsbygge från 1600-talet står sig än i dag. Vilken Ansvarskommitté klarar att göra om det? Foto: PRESSENS BILD
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Utredningen lägger fram sitt slutförslag i början av nästa år. Nu slutskissas alltså konungariket Sveriges framtida organisation. De grundramar som ritades upp på rikskanslern Axel Oxenstiernas 1600-tal kan komma att suddas ut i märkbar utsträckning (det imponerande är att de alltjämt står sig).
I fokus står länen och landshövdingarna. En grundtanke är att landshövdingarna skall bli färre men mäktigare, och dessutom få sin roll som statliga företrädare tydliggjord. De skall komma att styra över större regionala enheter som kommer skapas i och med att landstingen läggs ned. Sverige kommer att regionaliseras, som det heter.
Här finns anledning att dra öronen åt sig. Globaliseringen till trots är Sverige i huvudsak fortfarande en enhetsstat. I relativa termer är landet extremt homogent och därför är det tveksamt om det strängt taget finns täckning för statens ambitioner att inordna landet i regioner.
Exempel på hur vanskligt det är finns redan. I Skåne, och förmodligen i Skåne allena, finns en regional identifikation i ordets rimliga mening. Därför fungerar experimentet Region Skåne. Men i Västra Götaland finns inte en sådan form av självförståelse och följaktligen fungerar inte heller regionen i termer av region.
Och vår egen Kalmar läns-region är ju ett slags tårta på tårta, egentligen ingenting annat än en tillyxad extra politisk och byråkratisk makt- och fördelningsapparat, som fått lov att norpa åt sig på länsstyrelsens och landstingets bekostnad.
Säga vad man vill om våra 21 landshövdingar, men deras legitimitet är genuint historiskt förankrad. Kanske så gediget man kan begära i ett land som Sverige.
Att landstingen försvinner är gott och väl. De har överlevt sig själva. Men därför är det inte självklart att nya stora enheter måste ta deras plats. Varken effektivitet eller demokrati hänger på antalet politiska nivåer, snarare tvärtom.
Vill man söka efter historiskt fungerande politiska nivåer i Sverige, då är det i så fall två: staten och kommunerna. Och dem klarar vi oss förträffligt med.
Frågorna är förvisso brännande i dagsdebatten men för den skull inte överdrivet ideologiska. Även om kristdemokraterna kommer att vifta med sitt favoritbegrepp subsidiaritet och centern flagga med federalism, är det i grund och botten pragmatiska frågor som skall lösas. Därför skall man inte utesluta en bred samförståndslösning i riksdagen, såvida inte de som redan klamrar sig fast vid exempelvis landstingens och regionernas köttgrytor får avgöra saken.