Nyligen släpptes resultatet av 2012 års Pisa-undersökning. Sedan mätningarna började år 2000 har de svenska resultaten sjunkit och den negativa trenden fortsätter. Låg likvärdighet och låga resultat för de svagaste eleverna är de två främsta orsakerna till att ett land presterar dåligt i undersökningar som mäter elevernas resultat.
Det är allvarligt att resultaten har sjunkit, men ännu allvarligare är att klyftorna mellan hög- och lågpresterande elever har ökat rejält när det gäller läsförståelse och naturkunskap.
Ett orsak som lyfts fram till det negativa resultatet i Pisa är bristen på likvärdighet i svensk skola. Med begreppet likvärdighet menas ett utbildningssystems förmåga att möjliggöra för alla elever, oavsett vilken skola de går i eller vilka föräldrar de har, att kunna uppnå goda studieresultat. Men likvärdighet handlar inte bara om kunskapsmål, utan också om skolans värdegrund och demokratiuppdrag. Om man delar upp de svaga och de starka eleverna, försämras de svaga elevernas resultat. Forskning visar att även de starka eleverna tappar när likvärdigheten minskar.
Skolverket konstaterar under presskonferensen att Pisa-resultatet tyder på problem på systemnivå. Sverige har haft en av världens mest likvärdiga skola men det har vi uppenbarligen inte längre. Likvärdigheten i Sverige har sjunkit sedan det fria skolvalet infördes.
De senaste åren har reformerna sköljt över skolan, reformer som inte alls åtföljts av de resurser de kräver. Det har bland annat resulterat i att lärarna är överbelastade med administrativt arbete och inte har tid att vara lärare med fokus på undervisningen. Svenska lärare har idag i genomsnitt 15 minuter till för- och efterarbete för varje lektion. Det motsvarar cirka fem timmar/vecka. De förutsättningarna räcker inte till lektioner med kvalitet och individanpassning om man vill tillgodose alla elevers behov. Att lärare har för lite tid till lektionsförberedelser beror både på att administrationen har ökat men också att skolans ”kringresurser” minskat.
Vi behöver en starkare och mer medveten resursstyrning för att stärka likvärdigheten och vi måste sätta stopp för fler stora reformer samtidigt som vi minskar på administrationen. Men vi behöver också locka fler till yrket, lönerna måste upp och arbetsbelastningen ned, för det blir nu också allt tydligare att det är läraryrkets förlorade status som har kostat. Om bara drygt sex år beräknas 43 000 lärare saknas. Västervik inte undantaget – inom drygt fem år går drygt ungefär en tredjedel av kommunens lärare i pension. Om vi är oroade över resultaten idag har vi all anledning att oroa oss för 2020 om vi inte agerar nu för att göra läraryrket till det drömyrke det kan vara.
Svensk skola behöver inte fler omorganiseringar, nya betygssystem eller politiker som lägger sig i hur vi lärare genomför undervisningen. Vi behöver arbetsro och tilltro till att vi lärare vill och kan ta ansvar för skolan och elevernas utbildning.
Därför måste:
- de justeringar i systemet som behövs göras med förankring i forskningen och i samråd med professionen, bara sådant som gagnar barnen/eleverna ska genomföras.
- det fria skolvalets kraftigt segregerande effekter kompenseras och resurserna mycket tydligare styras dit där de bäst behövs och lärarna ska få avgöra när särskilt stöd ska sättas in.
- det inrättas en ”Lex Sara för skolan” med anmälningsplikt av missförhållanden i skola och förskola.
- man anpassa gruppstorlekar i förskola och skola efter barnens behov och läroplanens innehåll snarare än huvudmannens ekonomi.
- man minska lärarnas administrativa arbete, stärka elevhälsan och öka kringresurserna så att lärare kan få vara lärare och skolledare får vara pedagogiska ledare.