Frihandelsreglerna syftar i sin yttersta form, till att ge så låga priser som möjligt åt konsumenterna. Dessa regler fungerar bra inom de flesta branscher. Att ett land då riskerar att helt bli utan en viss typ av produktion är sådant som vi får acceptera inom de flesta områden.
När vi kommer till livsmedel, måste dock synen bli en annan. Frihandelsreglerna betraktar livsmedel på samma sätt som varje annan konsumentprodukt. Att Sverige - i en krissituation - skulle komma att stå helt utan egen livsmedelsproduktion, måste ses som oacceptabelt. Vad händer till exempel om klimatförändringar slår till med negativa odlingsbetingelser i viktiga exportländer för baslivsmedel?
Vi är inte där ännu, men åtgärder måste sättas in så att vi aldrig riskerar att hamna i en situation där vi står helt utan egen livsmedelsförsörjning. Sveriges självförsörjningsgrad är nu under 50 procent, det vill säga mer än hälften av all mat importeras. Vi får hoppas att det aldrig blir krig och total avspärrning – i så fall har vi bara mat till knappt halva befolkningen. Krig är så stort och osannolikt att vi förutsätter att det aldrig kommer att hända. Ändå håller vi oss med ett försvar, som någon sorts försäkring mot det osannolika. Och mat vill vi ha även om problemet inte är krig, utan total kollaps i de ekonomiska systemen – oljekris, miljökatastrof eller annat. Vad hade hänt om nedfallet från Tjernobyl hade hamnat över Skåne.
Tidigare höll Sverige sig med olika beredskapslager av mat, drivmedel och så vidare. Dessa är numera i huvudsak avskaffade. Vi vill föreslå att dessa återinförs, men då inte i form av torrprodukter och fryslager, som med jämna mellanrum måste bytas ut och kastas av åldersskäl. Nej vi föreslår ett levande beredskapslager bestående av mjölkkor, köttdjur, spannmålsodling, potatisodling och andra basprodukter. Dessa förnyas ”av sig själv” årligen. Det är således inte själva produktionen, som vi betalar för, utan just beredskapseffekten. Hur mycket pengar som skall avsättas för en viss produktionsgren avgörs av prognosen för just den grenen. Det finns således ingen anledning att betala beredskapspengar till områden där beredskapen av sig själv är god.
Samhället måste ha resurser för snabba omprioriteringar när något händer. Just nu är stora delar av svensk mjölkproduktion på väg att slås ut. Vi föreslår därför att regeringen tillskjuter medel, så att vi omgående kan ge en beredskapspeng per mjölkko. I det längre perspektivet föreslår vi att Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap ges i uppgift att ta fram en försörjningsplan, så att hela landet skall kunna garanteras en rimlig försörjning vid olika scenarier.
Målet att ge billigast möjliga konsumentprodukter torde medföra en fortsatt storleks-rationalisering. Beredskapspolitiken bör däremot ta hänsyn till riskspridning och att livsmedelsförsörjning, trots eventuella. logistikproblem, skall kunna garanteras i alla landets delar.
Vi menar att på detta sätt ges möjlighet till beredskapspengar i vissa delar av Sverige samtidigt som andra jordbrukseffektiva områden kan bli utan.
Vi är införstådda med att det finns krafter inom EU, som kommer att betrakta detta som protektionism och ett fördolt och otillåtet produktionsstöd. Det är då viktigt att Sverige med kraft hävdar den rätt till alliansfrihet och självständig beredskapspolitik, som vi vid EU-inträdet förbehöll oss. Landsbygdspartiet vill se en levande landsbygd. Ett livskraftigt jordbruk i hela Sverige är en förutsättning för att nå det målet.