Än en gång står vi inför ett nytt år. Förhoppningsfulla och troende på stora förändringar, tar vi tag i det nya året med buller och bång. Raketer, champagne och glatt firande. Det är bra att vi har tillfällen när vi kan blicka framåt, glädjas och reflektera över det som komma skall. Men vad händer sen egentligen? Någonstans vet vi väl alla att det mesta kommer att lunka på som vanligt.
Men i år då? Jo, i år har vi ett så kallat flervalår då vi får välja företrädare till, kommun, landsting, stat och EU – ett unikt tillfälle som verkligen bör förvaltas. Detta till trots hör jag många säga att det inte spelar någon roll vad man röstar på - politikerna gör ändå som de vill efter valet. Det tycker jag är synd, demokratin är trots allt det minst dåliga av alla styrelseskick och därför måste det vårdas. Samtidigt är det inte svårt att begripa varför cynism och uppgivenhet inför partipolitiken blivit allt vanligare.
Faktum är att jag själv är mycket kluven inför flervalåret. Partiföreträdarnas löften kommer att vara många, men deras förmåga framstår ofta som liten eller ringa i en tid då politiken har blivit betydligt mer komplex, stundom svårbegriplig.
Utan att bli allt för nostalgisk, inbillar jag mig att saker var lättare förr när det fanns en endimensionell politisk skala som sträckte sig från vänster till höger där alla åsiktsyttringar kunde klämmas in, om än understundom med skohorn.
Dagens politiska klimat är inte riktigt så enkelt. Många partier har på relativt kort tid glidit ideologiskt och vågar inte annat än tampas i den politiska mittfåran, vilket för många gör de politiska alternativen otydliga. Inte minst i vår egen kommun där de tidigare ärkemotståndarna Socialdemokraterna och Moderaterna regerar tillsammans. Som om inte det vore nog fattas allt färre kommunala beslut den vanliga vägen när mer och mer verksamhet läggs över i kommunala bolag. Informationen är spretigare och krångligare att komma åt för vanliga kommuninvånare som därmed får svårare att utkräva politikerna på ansvar.
Dessutom beslutas allt mindre av våra kommuner och desto mer av EU. Få av oss på kan på rak arm säga vad som beslutas var och av vem – det är ett demokratiskt problem om något.
Ett beslut skall enligt min mening fattas på så låg ändamålsenlig nivå som möjligt – så nära människor som möjligt. Det är vad man i högtidliga ordalag kallar för subsidiaritetsprincipen. När den fungerar, tenderar människor att bli politiskt engagerade då de i högre utsträckning kan påverka sin vardag. Då känner man att det går att förändra genom diskussioner med politiker och tjänstemän i partiföreningar. Konsekvensen är förstås att processen blir tyngre – det tar tid när många ska tycka och tänka. Dessvärre avskräcker de många beslutsnivåerna det lokala engagemanget, trots att politiken ofta påstår sig sträva efter motsatsen.
Det finns alltså all anledning för många väljare att vara missnöjda. Viktigt är dock att man inte svär vid köksbordet med knuten näve i fickan, utan omsätter missnöjet i engagemang. För hur ska man någonsin kunna uppnå förändring, om det inte kommer nya politiker med viljan att förändra?