Latinamerika växer för långsamt
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De brutala ekonomiska kriserna, där det totala sammanbrottet för den argentinska peson stod som tydligaste symbol, orsakade inte bara akut ekonomisk tillbakagång, utan har också inneburit förlorat internationellt förtroende och därmed försvårad återhämtning.
Argentinas fall berodde på att man hade låst valutakursen mot dollarn. För att arrangemanget skulle fungera, krävdes att den argentinska ekonomin växte realt lika mycket som den amerikanska. När pesons verkliga värde började sjunka i relation till dollarn, ville folk göra sig av med pesos och skaffa dollar i stället. Följden blev massflykt från inhemsk valuta och slutligen sammanbrott under hösten 2001. Peson förlorade tre fjärdedelar av sitt värde gentemot dollarn, en hård men nödvändig korrigering av valutans värde.
Det finns många sätt att beskriva Latinamerikas ekonomiska situation. Man kan säga att den är för ensidigt råvarubaserad, att det politiska systemet är för slutet och korrumperat eller att det dröjer sig kvar en revolutionsromantisk syn som ofta leder till våld i stället för till konstruktiva lösningar.
Men man kan också säga att det finns en stor outnyttjad potential och en gryende optimism efter att länderna blivit mer globaliserade. Under 1990-talet gick hälften av världens privata investeringar i utvecklingsländerna till Latinamerika. Närmare 400 miljarder dollar strömmade till den sydamerikanska kontinenten. Resultatet blev ökat privat ägande av infrastruktur. Medan offentlig sektor ansvarade för 97 procent av all telefoni och elektricitet 1990, blev siffrorna för 2003 att privat sektor erbjöd 86 procent av alla telefonabonnemang och 60 procent av elen, dessutom 11 procent av all vattenförsörjning.
Fortfarande saknar 58 miljoner sydamerikaner tillgång till rent vatten och 137 miljoner har inte fungerande avlopp.
Samtidigt som folkets förtroende för privata lösningar minskat de senaste fem åren, har det blivit allt mer uppenbart att det offentliga inte ens kan uppfylla de enklaste åtaganden. Investeringarna i infrastruktur som vägar, hamnar, järnvägar och flygplatser är eftersatta. Av privata företag menar 55 procent att dålig infrastruktur är ett allvarligt problem, medan bara 18 procent i Östasien har liknande problem hemmavid.
Enligt en ny rapport från Världsbanken skulle Latinamerikas investeringar i infrastruktur behöva fördubblas under de kommande 20 åren. Dilemmat är att offentlig sektor inte kan ordna detta och att den privata sektorn inte tror att det lönar sig.
Råvaruberoendet är ett problem för flera länder. Bolivia har skakats av upplopp med anledning av kontrollen över naturgas. I Ecuador har oljan orsakat gatustrider. Venezuelas Hugo Chavez framställer sig gärna som en folkets man, men har svårt att manövrera politiskt och i Brasilien har presidenten, Lula, drabbats av en korruptionsskandal som tvingat hans stabschef att avgå.
Så länge den nationella politiken är instabil, lär utländska investeringar ske med stor försiktighet.
Att erbjuda utländska företag goda affärsvillkor, kan inte ske om inte politiken respekterar äganderätten långsiktigt. Revolutionärsdrömmar och organiserade marxistiska rörelser fungerar avskräckande.
Exportinkomsterna är välkomna, men otillräckliga för en långsiktigt hållbar utveckling. Jordbruksprodukter, olja och mineraler är kännetecknande för en mer ålderdomlig ekonomi. Kunskaps- och arbetsintensiv industri behöver få mer utrymme i det latinamerikanska samhället. Och det sker inte utan privata investeringar. (SNB)
Utrikeskrönika