Latinamerikansk vänstervåg med frågetecken
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Första utropstecknet blev Bolivia, där Evo Morales skrällde med seger på ett nationalistiskt, indianskt-socialistiskt program. Morales var livligt uppbackad av Hugo Chavez. Ingen tvekan råder om att denne blir omvald i Venezuelas presidentval den 3 december, eftersom han fortsätter att sprätta ut oljedollar över fattiga undersåtar och driver motståndarna till hans personfixerade regim på defensiven genom att anklaga dem för att vara i maskopi med USA.
Det finns förvisso plumpar i USA:s protokoll vad gäller Latinamerika, men Chavez och Morales företräder den sorts latinamerikanska vänster som tyvärr inte förmår se bortom supermaktens brister, och dra lärdom av det som gjort norra Amerika rikt.
I Latinamerika och överallt annars där det finns intresse för denna del av världen diskuteras huruvida det rullar fram en vänstervåg som skulle vara en reaktion mot "neoliberal" politik.
Nu är det så att de flesta liberaler, med eller utan förstavelsen "ny", torde betacka sig för att förknippas med en del av de reformer som genomförts i Latinamerika. Exempelvis har "privatisering" ibland bara inneburit att de redan mäktiga har delat upp statlig egendom mellan sig.
Ett både bisarrt och belysande exempel är Nicaragua, där det hölls presidentval i söndags.
Efter årtionden av högerdiktatur, en vänsterrevolution av sandiniströrelsen 1979 och sedan ett blodigt inbördeskrig mot en USA-stödd gerilla, öppnade den globala avspänningen för ett fritt val 1990. Sandinisterna förlorade. Strax innan deras president Daniel Ortega skulle lämna ifrån sig makten kunde han och andra funktionärer förmånligt ta över hus, fastigheter och bilar som tillhört staten - i ett av Latinamerikas fattigaste länder.
I Nicaragua kallades detta "La Pinata", smällkaramellen, den man dunkar sönder så att allt godiset faller ut.
Sedan 1990 har Ortega ställt upp i varje presidentval. Men idealisterna i hans sandiniströrelse har blivit alltmer fientliga, kallat honom sniken svikare. Sista droppen blev den pakt Ortega 1999 slöt med högerns expresident Arnoldo Aleman. Denne hade dömts skyldig till korruption, men kunde efter en kohandel med Ortega avtjäna sitt straff i bekväm husarrest samtidigt som Ortegas sandinister befäste sin makt.
I söndagens presidentval fanns två sandinistkandidater. Det blev något pikant. Ortega, den starkaste företrädaren för vänstern, USA:s och president Ronald Reagans fiende på 1980-talet, bemöttes lika fientligt av vänstern i det egna landet som av Reagans efterträdare i Vita huset.
Ortega har bedyrat att han är en annorlunda politiker i dag än när sandinisterna störtade Somozadiktaturen 1979, exempelvis för marknadsekonomi. Det är just detta hans kritiker ogillar. Och USA tror uppenbart inte på Ortegas förvandling.
Inalles 17 000 observatörer fanns i Nicaragua under valet. Italienaren Claudio Fava har lett en grupp utsänd av EU. Han anser att USA ägnat sig åt massiv inblandning, genom att stödja vissa krafter och varna för följderna om Nicaragua röstar fel.
Man kunde tycka att Vita huset inte skulle behöva oroa sig, så många val som Nicaragua nu hunnit hålla i relativt god ordning. Kanske vill man inte vara sämre än Hugo Chavez: denne har försökt hjälpa sin gode vän Ortega genom att leverera billig olja och annat till kommuner som styrs av sandinisterna.
En medarbetare till den avgående presidenten Enrique Bolanos säger i den franska tidningen Le Monde att han inte tror att USA:s och Venezuelas inblandning har haft någon större påverkan - man är luttrad: "Utländsk inblandning är en del av Nicaraguas historia". (SNB)
Utrikes
Bo Ture Larsson