Leijonborg har mycket att städa upp
Städa. Utbildningsministern Lars Leijonborg uppmanas att städa upp i utbildnings-Sverige. Foto: Anders Wiklund/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kunskapsbasen finns på universitetens naturvetenskapliga och medicinska fakulteter samt vid de tekniska högskolorna. Sjunker utbildningsnivån så sjunker även forskares och ingenjörers kompetens. De senaste femton åren har det från olika håll påpekats att Sverige fått ett allt mindre inflytande i den vetenskapliga världen, något som stöds av att antalet uppsatser, som citeras internationellt minskar.
Varför är det så? Lockas inte naturvetenskapliga begåvningar till universiteten längre?
Gymnasieutbildningen har för låg kvalitet. Även studenter med godkänd kompetens måste få stödutbildning för att hänga med på högskolans kurser. Det ökar studietiden och tär på en institutions resurser.
Den kärva arbetsmarknaden kan också vara en förklaring till att ingenjörsutbildningen inte lockar.
Redan på gymnasiet uppfattas det relativt svårt att studera naturvetenskap, jämfört med flumämnen. Det finns en nedvärderande attityd till naturvetenskap, som ibland anses som människofientlig. Ett uttryck är att fysik inte längre är obligatoriskt vid antagningen till läkarutbildning. Detta innebär att vissa frågeställningar inom fysiologi och radiologi inte längre kan bearbetas.
En skola där läraren på högstadium eller gymnasium inte har mer än grundläggande universitetskunskaper och där man inte längre man anser sig ha råd med disputerade lektorer och där rektorer saknar gedigen akademisk examen utan varit vaktmästare och förskollärare inger inte eleverna respekt för högre kunskap.
Den nya regeringens kompetenshöjande avsikter måste därför varmt stödjas.
Vid universiteten, utspridda till många län och i vissa fall endast kan betraktas som postgymnasiala förskolor till de gamla universiteten, finns många fler studenter än förr. Detta beror ibland på att äldre yrkesutbildningar har akademifierats, till föga nytta för dem som skall anställa de färdigutbildade, exempelvis sjuksköterskor.
Tidigare var antalet studenter i balans med universitetens inkomster. Därför kunde fakulteterna själva ta kraftfulla initiativ. Nu när antalet studenter vuxit snabbare än anslagen försätts läraren i en svår sits. Det har länge ansetts att en akademisk lärare skall vara forskningsanknuten, han bör vara disputerad och även vara forskningsaktiv efter disputationen. De låga anslagen och växlande antal studenter med risk för avsked hindrar detta.
Ett ämnesområde vid ett universitet representeras sedan århundraden i Sverige och utomlands av en professor. Professorn skall företräda sitt ämnesområde, vårda kunskaperna och vidga dem genom forskning. Samtidigt skall professorn genom undervisning visa studenter och även allmänheten ämnets utveckling, dess nuvarande nivå och uppmuntra nästa generation till nya insatser.
Vetenskapens utveckling har medfört att ämnesområden som fysik delats i bland annat materialfysik och atomfysik. Den gamla allmänna kirurgin har fått se hjärtkirurgi, ortopedi och plastikkirurgi som sina likar, med särskilda professurer. Här handlar det inte om att politiker delar ut professorstitlar till troende.
Den forskning, som belönas med Nobelpris och andra utmärkelser, har ofta tagit lång tid från idé till resultat. Den behöver en långsiktigt stabil ekonomisk bas. Just nu råder motsatsen. Krävande ansökningsprocesser, där endast kanske tio procent ger resultat, är förödande för kreativiteten. Byråkratin i "strategiska stiftelser" och "vetenskapliga råd" och trendiga "spjutspetssatsningar" åderlåter vårt lands fakulteter och därmed dess forskning. Här har forskningsministern (Lars Leijonborg) mycket att städa upp, efter både moderata och socialistiska ministrars tidigare vanstyre. (SNB)
DEBATT
Uno Erikson är professor vid Uppsala Universitet.