Flertalet politiker med Moderaterna i spetsen talar sig varma för mera tillväxt och mera jobb, det har blivit ett mantra som förhäxat nära nog hela svenska folket och det förefaller som om endast ett litet fåtal förmår sätta sig in i vad konsekvenserna av en ständig tillväxt på en begränsad planet kan bli.
Att vår planet inte kan föda hur många människor som helst, i synnerhet om en ekonomisk överklass ständigt vill öka sin konsumtion, borde inte vara svårt att fatta för någon vettig människa, och ändock är det tillväxt som är politikernas dominerande lockrop till väljarna, och uppenbarligen får de stora skaror att tro att det kan vara möjligt. Orsakerna kan vara många: Antingen kan man inse att resursfrågan är global, men menar att vi i de rika länderna har rätt att förse oss långt över våra behov och lämna människorna i de underutvecklade länderna åt sig själva, en otäck variant av global apartheid som förr eller senare leder till allvarliga konflikter, eller också kan man förlita sig på att tekniken alltid kommer att kunna klara av alla våra försörjningsproblem men odlingsbar matjord i tillräcklig omfattning ligger nog utanför vad som tekniken kan klara av. Och politikerna deklarerar inte sin uppfattning i frågan.
Resursfrågan är allvarlig, men det finns andra förhållanden som gör att tillväxt inte är en framgångsstrategi, och det är hur vi människor mår i ett sådant samhälle.
Att tillväxt accepteras i så stor utsträckning kan bero på att vi i tillväxtens anda blivit indoktrinerade i en girighetens och avundsamhetens livsstil med en strävan som går ut på att bräcka av grannen med fina men onödiga statusprylar som i sin tur ytterligare driver på tillväxten. Ett stressigt ekorrhjul som vi har svårt att komma ur.
Flera pådrivande faktorer finns, en kraftfull sådan är det lånebaserade och räntebelastade penningsystem vi använder oss av, ett system som innebär att alla pengar som cirkulerar i samhället är lånade från ett anonymt ägarkollektiv och att vi användare har att ständigt erlägga ränta för alla dessa pengar som dessutom år från år ökar i mängd. Men några egna pengar har vi inte! Man kan säga att alla de cirkulerande pengarna, antingen vi har dem i fickan eller på ett bankkonto, är ett samhällets gemensamma skuld till det anonyma långivarkollektivet.
Detta system med ränta på ränta innebär att penningmängden ökar år efter år, och i samma takt måste då värdet av varor och tjänster också öka. Vi får en av penningsystemet pådriven tillväxt som därtill ökar på skillnaden mellan resurssvaga och resurstarka individer eller grupper, det vill säga. ojämlikheten i samhället ökar och det är väl dokumenterat att ojämlikhet resulterar i höga samhällskostnader för oss alla i form av ohälsa, ökad brottslighet med mera.
Men det finns konsekvenser som omedelbart drabbar oss själva och det är den tid vi tvingas att ödsla på produktion och konsumtion av umbärliga varor och tjänster. Och därutöver måste vi jobba extra för att betala de för varje år ökande ränteutgifterna. Vi har blivit så tillvanda vid det sätt som arbetslivet och ekonomin organiserats på att vi inte ens förmår tänka tanken att det kan finnas en annan modell som bättre passar vår natur. Som det nu är lever vi på en hög stressnivå, långt ifrån den mera måttfulla som kunde vara lagom för ett lyckligare liv. Skall vi leva för att arbeta ihjäl oss eller arbeta lagom för att leva?
Det inses ju lätt att om tillfredställelsen med livet ska vara beroende av att alla ska "ha mer än grannen" så är målet ouppnåbart hur mycket vi än konkurrerar, och vill vi bli, kanske inte nödvändigtvis ständigt lyckliga, men i alla fall tillfredsställda med vår situation, då får vi lov att byta ut konkurrensen, avunden och girigheten mot samarbete och sträva mot jämlikhet och tillämpa en solidarisk livsstil på naturens villkor.
Den ständiga tillväxtens konsekvenser är mänsklighetens allvarligaste problem, men det åsidosätts konsekvent av våra politiker, och frågan är: Vilka ska ta på sig ansvaret för att få dem att ta sitt förnuft tillfånga?
Och svaret blir ganska naturligt: Väljarna! Förhoppningsvis kan de få hjälp från skolorna om eleverna ännu inte fastnat i tillväxtens och konsumismens snaror, och var och en som känner lite ansvar kan börja med att läsa boken "Jämlikhetsanden" av R Wilkinson och K Pickett. Däri påpekas just ojämlikhetens höga samhällskostnader.