Debatten om dödshjälp återkommer ofta i media och har nu aktualiserats med anledning av att ett nätverk för dödshjälp bildats i riksdagen. Kristdemokraterna har en mycket konsekvent hållning i denna fråga. Vi vill rikta in oss på att förbättra de brister i vård och omsorg som vi tror är den egentliga orsaken till de uppmärksammade dödshjälpsfall vi har sett i media de senaste åren.
Utan att kommentera de enskilda fall som lyfts i media tror vi att patienterna inte hade behövt hamna i dödslängtan om de hade fått rätt stöd inom såväl medicinska, sociala, psykologiska och andliga aspekter. Vi vill också uttrycka vår starka medkänsla för dem som drivits så långt att de bara ser döden som en utväg. Vi önskar bara att samhället hade agerat innan detta känns som den enda vägen för den enskilde.
En viktig princip är att var och en ska ha makt över sig själv. Beslut om att få dödshjälp - och genomförande - upphäver dock helt möjligheten till framtida beslut och i själva verket upphäver det den enskildes makt. Förespråkarna målar upp en utopisk bild av ett rationellt beslut frikopplat från personens sociala sammanhang. När det gäller dödshjälp sätter förespråkarna upp ett antal kriterier som ska vara uppfyllda för att man ska få fatta detta beslut. Detta är i sig en paradox eftersom självbestämmanderätten då är upphävd och den filosofiska principen punkterad. Ett kriterium som ofta nämns är att man ska vara "psykiskt frisk". Detta är inkonsekvent eftersom lidande av psykisk sjukdom kan vara minst lika stort som av kroppslig sådan och denna uppdelning är gammalmodig. Accepterar man dödshjälp för "kroppsligt" lidande bör man i konsekvensens namn även accepterade det för "psykiskt" lidande.
Samhällets uppgift i livets slutskede ska vara att lindra smärta och att ge socialt, psykologiskt och andligt stöd. Inte minst det senare är enligt cancerprofessorn Stefan Einhorn underskattat inom vården. Einhorns långa erfarenhet inom cancervården är också att patienter som får en god vård inte efterfrågar dödshjälp. Einhorns uppfattning delas av majoriteten sjukvårdanställda. Tyvärr visar erfarenheter från bland annat Holland att orsakerna till att man efterfrågar dödshjälp ofta är helt andra än de som förespråkarna framhåller. Man vill inte vara en "börda" för sina anhöriga även om dessa inte alls uppfattar det så.
Gränsen mellan att på begäran avbryta en meningslös, livsuppehållande behandling och aktiv dödshjälp kan ibland verka otydlig. Men för personalen är detta oftast inte en svår gränsdragning. Om aktiv dödshjälp blev tillåten skulle det i sak innebära patientens rätt att bli dödad, samt en rätt - eventuellt också en skyldighet - för en annan person att döda i tjänsten.
Vi vill också lyfta fram illusionen att det skulle kunna vara ett välgrundat beslut. Detta bygger på en övertro på medicinsk kunskap både på samhällsnivå och individnivå. Många patienter har enligt anhöriga uttryckt att de inte vill bli ett "vårdpaket", men vem ska avgöra vad detta begrepp innebär? Ett tydligt exempel är "locked-in syndrome" där patienten är helt förlamad och enbart eventuellt kan kommunicera genom ögonblinkningar. Detta uppfattas av de flesta som ett tillstånd man vill avsluta. Studier - alltför okända bland de flesta läkare - har påvisat en god livskvalitet under tillståndet, förutsatt att patienten får god omvårdnad. Man kan föreställa sig katastrofen i att ett liv avslutas hos en patient som inte kan meddela att de inte längre vidhåller en tidigare önskan om att inte bli ett "vårdpaket".
Vi är övertygade att kraven på dödshjälp väcks i ett samhälle där döden och döendet är undanträngda och inte uppfattas som en naturlig del av livet. Behovet av kontroll över varje situation skapar en rädsla för det man inte kan kontrollera. Konsekvenserna av denna rädsla - understödd av medial bearbetning - kan bli förödande.
Vårt alternativ till den mycket riskfyllda dödshjälpsvägen är att satsa på palliativ vård i livets slutskede och säkrare rutiner för att öka kompetensen i beslut kring livets slut. Människor behöver inte dödshjälp utan livshjälp.