Ljusnande tider, men inte för alla
Och sedan? Det ser ljust ut i mer än en bemärkelse midsommaren 2006. Lika säkert är att det också blir mörkare i mer än en bemärkelse.Foto: Gunnar Lundmark/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att det går bra för Sverige är ett mantra makthavare mässar i konjunkturuppgångar. De medborgare som tycker sig ha fått förbättringar låter dem hållas. Men när regeringens självberöm tar sig formen av besvärjelser om fortsatt goda tider är det dags dra öronen åt sig.
Ty det är sannerligen inte bara Göran Perssons politiska motståndare som varnar.
Sedan krisen på 1990-talet har det knappt blivit fler i jobb, samtidigt som befolkningen ökat med en halv miljon. Det är inte regering Perssons förtjänst att det för tillfället ser ljusare ut. Vi får var glada över att den rödgröna regeringspolitiken, trots allt, inte helt lyckas förkväva effekterna av högkonjunkturen och 90-talets liberala reformer med avregleringar och EU-medlemskap.
Men mycket återstår för att Sverige skall komma ikapp. Enligt Svenskt Näringsliv behövs det ungefär 150 000 nya företag för att klara sysselsättningen och välfärden. Eller som Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström uttryck det: Sverige behöver 150 000 nya entreprenörer, som plockar upp plånboken och satsar sina egna pengar. Inte skattebetalarnas.
Det är en stor utmaning, men andra länder, exempelvis Irland, Australien och Nederländerna har gjort motsvarande uppryckning tidigare. I Sverige har jobbtillväxten, trots glada trumpetstötar på sistone, varit dålig. Det är bara något halvår sedan även regeringen medgav att tillväxt utan fler jobb var ett misslyckande.
Den politiska maktens avgörande insats för att ansatsen skall lyckas är att lämna entreprenörerna och kreatörerna i fred. Så snart politiken intervenerar med stöd och skatter och fördelning är det fara å färde. Urban Bäckström igen: Politikernas uppgift är att bygga de breda avenyerna. Att stå till tjänst med fordonen är däremot inte deras sak.
Att fler sysselsatta, i absoluta tal och som andel av befolkningen i yrkesverksam ålder, är den centrala punkten för att klara tillväxten och ekonomin i framtiden råder inget tvivel om.
Med en åldrande befolkning är det ett måste, oavsett vad statsminister Göran Persson ville slå i folk i sitt förstamajtal: Jobben är inte längre är en viktig fråga, nu blir de till av sig själva. Vilket de ju inte blir.
Att det går bra just nu, när ekonomerna är ense om att högkonjunkturen toppar, är inte konstigt. Desto mera bedrägliga är Göran Perssons och socialdemokratins försök att att få det att framstå som ett tillstånd som är här för att stanna utan att man behöver ändra på något av allt det som bevisligen lett till arbetslöshet och utanförskap.
Och trots den jobbtillväxt som prognoserna lovar, konstaterar Konjunkturinstitutet att en miljon arbetsföra svenskar även fortsättningsvis kommer att vara bidragsförsörjda. Om det inte tyder på ett grundläggande systemfel, vad kan då göra det?
Villkoren behöver förändras så att arbetsmarknaden kan skapa resurser också när Sveriges ekonomi inte drivs framåt av omvärldens efterfrågan i samma grad som nu. Välfärdsstaten måste reformeras, utan ideologiska skygglappar.
Konjunkturinstitutet inskärper vikten av att det finns en buffert, som parerar stötarna när konjunkturen vänder nedåt nästa gång. För att den vänder nedåt är säkert. Då är den ansvarstagande socialdemokratin gissningsvis inte lika närvarande.
Det är inte midsommar 2006 jämt.