DEBATT: LO:s lönekrav försvårar för regeringen

LO har satt ner foten. Löneökningar på minst 3,9 procent, jämställdhetspotter och särskilda pengar för att höja de lägsta lönerna ska det krävas i avtalsrörelsen, beslutade LO:s styrelse på måndagen.
Beslutet var dock inte enigt, Metallordföranden Stefan Löfven reserverade sig mot förslaget om särskilda jämställdhetspotter. Det där med solidaritet mellan förbunden - att Metall, vars medlemmar i huvudsak är män och har relativt bra betalt - skulle solidarisera sig med de lågavlönade kvinnorna i Handels, det är inte något för Löfven och Metall, tycks det. Det är alltid intressant att notera de enorma skillnaderna mellan ord och handling hos vänstern. Fältropet tycks numera vara: Gärna solidaritet i handlingsprogrammet, men inte för min lönepott!
Metalls reservation kan tyckas betydelselös. Men den visar att det finns en spricka i LO, vilket inte torde underlätta de samordnade löneförhandlingarna.
De löneökningar LO kräver, minst 3,9 procent eller 825 kronor per heltidsanställd och månad är det lägsta budet, är rejält tilltaget.

Arbetsgivarnas reaktion är naturligtvis ytterst avvaktande. Tillväxttakten är visserligen generellt hög, men inte i alla branscher och inte över hela landet. Löneökningar i den storleksordning LO nu kräver kan äventyra tillväxten och faktiskt vara direkt förödande för enskilda företag. Större än så är inte marginalerna. Inte för att den typen av argument brukar bita på LO - i deras värld finns det alltid pengar någonstans.
LO:s lönekrav kommer att försvåra regeringens arbete för att minska arbetslösheten. Ju högre företagens lönekostnader är, desto mindre benägna blir de att anställa. Regeringens satsningar på exempelvis sänkta arbetsgivaravgifter för nyanställningar motverkas.

Genom att kräva att de lägsta lönerna höjs med nästan 1 000 kronor i månaden kommer LO att bidra till att konservera utanförskapet på arbetsmarknaden. Det kommer att bli ännu svårare för dem som står utanför att komma in.
LO hävdar naturligtvis att de slår vakt om sina medlemmars intressen. Men deras krav är kortsiktiga och motverkar sitt syfte. Stora löneökningar spär nämligen på inflationen, vilket gör att löntagarna trots den höjda lönen inte får mer i plånboken.

Men LO:s krav handlar om politik, inte om att företräda medlemmarna. Den nya regeringen ska sättas på plats, det är naturligtvis ingen tillfällighet att LO drar på med det tunga artilleriet nu, efter tolv års återhållsamhet. Nu har inte LO-topparna direkttelefon in i regeringskansliet längre, inte heller kan de hota med minskat ekonomiskt stöd eller använda någon av de påtryckningsmetoder som fungerade så bra gentemot socialdemokraterna. Den socialdemokratiska regeringen är utröstad av väljarna, som trodde mera på Alliansens arbetslinje än Perssons och Lundby Wedins bidragspolitik.
Det är en ny verklighet för LO-förbunden och de har uppenbara problem att anpassa sig till den. Det har redan skramlats en del med de fackliga stridsyxorna och det är uppenbart att LO-facken inte kommer att dra sig för att använda fackliga stridsåtgärder som något slags politisk protest.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har en av de mest utsatta positionerna i regeringen. Han kommer inte att få det lätt.

Debatt: LO:s lönekrav försvårar för regeringen