Lyssna på ekonomipristagaren
Värd att lyssna på. Ekonomiprofessorn Edmund Phelps tar emot nobelpriset i ekonomi på söndag. Foto: Brendan Mcdermid/Reuters/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Edmund Phelps, som är ekonomiprofessor vid Columbiauniversitetet i New York, är årets mottagare av det pris som egentligen inte är något "riktigt" Nobelpris, det finns ju inte med i Nobels testamente. Priset inrättade av Riksbanken 1968 till Alfred Nobels minne.
Phelps tror inte att Sverige kommer att klara att få ner arbetslösheten till de nivåer på ett par procent som gällde före 90-talskriserna. Och skälet är fackets stora inflytande.
"Att förändra arbetsmarknadspolitiken är nog den hårdaste nöten att knäcka, eftersom fackföreningarna är mäktiga och agerar bromsklossar. De vill att läget ska vara oförändrat", sa Phelps bland annat.
Arbetsmarknaden måste avregleras, sa Phelps och talade särskilt om reglerna för anställning och uppsägning som han menar måste förändras.
Så sant som det är sagt. Det är inte - som regeringen tycks tro - så att LAS är ett marginellt problem. LAS är ett jätteproblem, i synnerhet för mindre företag.
LAS innebär att företagen ofta avstår helt från att anställa, fast de skulle behöva mer folk. De vågar nämligen inte ta risken att sitta där med en person som inte fungerar och som det sedan är i princip omöjligt att bli av med. Bättre då att helt avstå från att anställa och hanka sig fram med en personalstyrka som egentligen är för liten.
Och så är det då det här med kollektivavtalen, de avtal som regeringen och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin ska försvara i EU-domstolen i Luxemburg. Det vill säga: det de försvarar är inte bara den svenska kollektivavtalsmodellen, det vore illa nog.
Det regeringen försvarar är de svenska fackliga organisationernas rätt att kräva att utländska företag med utländska anställda ska vara tvungna att teckna svenska kollektivavtal för jobb i Sverige. Facklig egoism och protektionism av värsta sort.
Vad facket - och alltså också regeringen - säger till utländska företag är: "Håll er härifrån. Vi vill inte ha er men det vill vi inte säga rakt ut. Därför tvingar vi på er avtal som vi vet att ni inte har råd med och på det sättet stänger vi er ute från jobb i Sverige."
Hur många av Allianspartiernas väljare röstade för en sådan politik den 17 september?
Regeringens syn på kollektivavtalen är över huvud taget rätt märklig. Den utgår från en föreställning om hur arbetsmarknaden och arbetslivet ser ut som inte längre har något med verkligheten att göra - att alla är utbytbara mot alla, ingen är unik, alla arbetsuppgifter kan utföras av vem som helst.
Så är det ju inte. Arbetslivet blir allt mer sektoriserat och specialiserat och arbetsuppgifterna blir allt mer kvalificerade.
Ett "enkelt industrijobb" är något som knappast finns längre - även till synes okomplicerade tillverkningsprocesser är högt specialiserade med datorstyrning och avancerad utrustning som kräver utbildning och erfarenhet. Den tid när "arbetarna" var ett anonymt kollektiv är över, och tack och lov för det.
Men politikerna lever kvar i det förgångna. De försvarar en avtalsmodell som är uppbyggd just på att det finns ett anonymt arbetarkollektiv, som står mot ett lika anonymt arbetsgivarkollektiv.
Det är dags att ändra på det och låta avtalskonstruktionen spegla verkligheten.