Makten till medborgaren!
Övertro på politiken. Beslut blir inte alltid bättre därför att de fattas av kommunala makthavare. Foto: Anders Liljegren
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den är mycket intressant, av flera skäl. Författarna uppmanar regeringen att inte inskränka den kommunala självstyrelsen - grundlagsfäst som den är. "Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse", står det i regeringsformens allra första paragraf.
Men skribenterna förklarar inte särskilt ingående vad de menar på ett mera principiellt plan. Artikeln handlar huvudsakligen om ett antal praktiska problem som kommuner och landsting ställs inför i sina relationer med staten.
De problemen är stora och viktiga - och måste lösas. Däri har artikelförfattarna helt rätt. Myndighetsbeslut, fattade exempelvis av Naturvårdsverket eller Vägverket, gör det närmast omöjligt att bygga nya bostäder i stadsmiljö. Statens ovana att lägga på kommuner och landsting nya uppgifter utan att kompensera för kostnaderna måste upphöra. Detaljregleringar på skolområden hindrar flexibilitet och anpassning till lokala förhållanden.
Lagen om offentlig upphandling ställer till bekymmer när kommuner vill samverka med varandra om vissa verksamheter. Allt detta kan hanteras politiskt.
Men den grundläggande frågan om var kommunernas och landstingens ansvar börjar och slutar berörs inte i artikeln. Vad det handlar om är ju att förhållandena skiftar så mycket mellan landets 290 kommuner, 18 landsting och två regioner.
Och det är där de riktigt knepiga frågorna om kommunalt självstyre måste ställas. En sådan fråga är den om likställigheten. Är det rimligt att en kommun som västerbottniska Bjurholm, Sveriges minsta med 2 600 invånare, ska förväntas erbjuda samma service som en större kommun, trots det mindre skatteunderlaget? Är det över huvud taget rimligt att förvänta sig samma servicenivå och verksamhetsutbud oavsett var i landet man bor? Och vem ska i så fall betala det?
I Sverige har det problemet "lösts" genom ett kommunalt skatteutjämningssystem som är så komplicerat att ingen begriper det. I praktiken innebär det att Stockholmsregionen betalar pengar till hela resten av landet. Utjämningssystemets försvarare brukar hävda att det är rika kommuner som i solidaritet hjälper fattiga kommuner. Men så är det ju inte alls. Kommuner trycker inte egna pengar, någonstans ifrån kommer slantarna. I själva verket är det snabbköpskassörskan på Lidingö och i Vellinge som får betala till direktören i Torsås och Dorotea. Ska det vara så?
Möjligen är det rimligt att ha någon typ av utjämning mellan stora och små kommuner, men trots att frågan ältats minst sedan 60-talet har man ännu inte kunna konstruera ett system som inte har uppenbara skadeeffekter. De kommuner som sköter sig straffas, de som missköter sig slipper ta konsekvenserna.
En annan principfråga rör själva beslutsfattandet. Beslut blir inte automatiskt bättre för att de fattas i kommunhuset och inte i riksdagen. Det finns en övertro på decentraliserat beslutsfattandet inom politiken, en övertro som bland annat lett till dyra och meningslösa kommundelssystem i flera av landets kommuner. Den politiska makten blir inte mindre påträngande, bara därför att den utövas på lokal nivå. Ofta tvärtom.
Verklig decentralisering blir det i den stund beslut förs bort från den politiska sfären och återförs till individer och familjer. Det borde kommunala beslutsfattare skriva debattartiklar om!