DEBATT: Man måste våga stå för sitt språk

När Anders Borg deltog på sitt första möte för EU:s
finansministrar 2006, var han den ende finansminister som inte talade sitt modersmål. Var det en tillfällighet? Nej, redan1991, då Sverige inledde sina medlemsförhandlingar med EG, framträder en märklig hållning.
Den 28 juli 1991 intervjuas pressrådet, Christian Andersson, vid den svenska EG-delegationen i Bryssel i tidningen Arbetet, som säger: "Svenskan blir nog aldrig ett EG-språk." Men då som nu gällde principen att alla länder som blir medlemmar i EU avgör vilket eller vilka av landets språk de vill ska bli officiella EU-språk. Ett ansökarland kan också avstå från att föreslå sitt eller sina officiella språk som officiella EU-språk. Hitintills har alltså inget land behövt förhandla i denna fråga!

Intervjun upprörde både svenska och nordiska språkvetare. Sture Allén skrev en artikel i svenska Dagbladet, i vilken han drog slutsatsen att "man tycks inrikta sig på att svenskan skall bli ett tredje rangens språk eller ett helt ranglöst". Det nordiska språkmötet på Island i augusti 1991 uppmanade den svenska regeringen att under inga omständigheter frångå principen att alla EG-medlemmars nationella språk skulle vara likaberättigade. Svenska språknämnden skrev också ett brev till den dåvarande EG-ministern, Ulf Dinkelspiel, som svarade att "? det (är) vår självklara utgångspunkt att svenska språket skall ges samma ställning som övriga nationella språk i EG." Denna inställning tillämpades dock inte under Sveriges medlemsförhandlingar 1991-1994, som normalt skedde på engelska. Alla andra ansökarländer har däremot använt sina huvudspråk i detta sammanhang.

Redan Sture Allén påpekade den språkliga hierarkin inom EG, trots att EG/EU formellt pläderar för ett mångspråkigt Europa. Ett språk är nämligen "mer jämlikt än alla andra". I dag finns det 23 officiella språk i EU, men de reella arbetsspråken, det vill säga de språk som används vid utarbetandet av de viktigaste dokumenten, är bara två, engelska och franska. År 2000 skrevs 55 procent av dessa dokument på engelska, 33 procent på franska, 4 procent på tyska och resten på åtta andra språk. Engelskans andel har sedan dess ökat. I fråga om översatta dokument till olika språk svarade till exempel franskan och tyskan för 13 procent vardera år 2000, engelskan för 11 procent, medan danska, svenska och finska placerade sig i botten med 7 procent vardera.
Sverige har varit drivande i att genomföra ett betalsystem för tolkning inom EU. I maj 2004 infördes detta system i Europarådets arbetsgrupper. Fram till maj 2005 använde Sverige bara 10 procent av sin pott. I en artikel i Göteborgs-Posten den 6/12 2005 skrev ett antal konferenstolkar och borgerliga riksdagsmän från kulturutskottet att "inget annat medlemsland begär tillnärmelsevis så lite tolkning som Sverige? Finland beställer 35 procent mer tolkning än Sverige, Danmark tre gånger så mycket, och Grekland och Portugal nästan fem gånger så mycket."

Sveriges placering i botten av den språkliga hierarkin inom EU är i huvudsak självvald och beror ytterst sett på en ovilja på att stå upp för det svenska språket. Det officiella Sveriges representanter, oavsett partifärg, har inte föregått med gott exempel. Göran Persson försökte till exempel förhandla med Chirac på engelska, och Margot Wallström använder sällan sitt modersmål i plenum. Denna inställning smittar naturligtvis av sig på svenskspråkiga EU-tjänstemän och EU-parlamentariker. Den smittar också av sig på hemmaplan, som när den socialdemokratiska regeringen i samband med "Bästa språket" 2005, gick emot att svenska skulle lagstadgas som officiellt språk i Sverige.
Det är dags att göra upp med den bristande tilltron till svenska språkets förmåga att hävda sig i längden, både på hemmaplan och i EU. Lagfäst svenska språket som officiellt språk, upprätthåll den mellannordiska språkförståelsen, tillämpa mångspråkighet och öka kompetensen i fler främmande språk än engelska!

Debatt: Man måste våga stå för sitt språk