DEBATT: Människor dricker inte deklarationer

Maude Barlow och Tony Clarke från Kanada är två av förra årets vinnare av det alternativa Nobelpriset, the Right Livelihood Award. De har gjort sig kända som motståndare till marknadsanpassning och privatisering av världens vattendistribution och kampanjar just nu för att få till stånd en bindande FN-resolution där alla människor garanteras tillgång till vatten.
Det låter ju fint. Problemet är bara att fattiga människor har hört det förut. 1980-talet var FN:s internationella vattendecennium och redan 1977 lovade representanter för de flesta av världens regeringar att ge alla människor tillgång till vatten. Men människor dricker inte deklarationer, de dricker vatten.

Trots alla löften saknar fortfarande över en miljard människor, oftast de fattigaste i fattiga länder, tillgång till rent och säkert vatten. De flesta fattiga är inte anslutna till de offentliga vattennäten utan får i stället förlita sig på tvivelaktiga försäljare som säljer dåligt vatten till hutlösa priser. 12 miljoner människor dör av smutsigt vatten varje år. Det motsvarar 22 personer per minut, dag ut och dag in, året runt.
Runt en miljard människor drabbas varje år av vattenrelaterade sjukdomar. Kvinnor och barn spenderar dessutom motsvarande tio miljoner helårsarbeten på att hämta och stå i kö för vatten. Under tiden kan de varken arbeta eller gå i skolan. Omedelbara åtgärder är därför nödvändiga, status quo är inte acceptabelt.

En seriös debattör skulle ta de vattenfattigas problem på allvar, förkasta dagens situation och diskutera olika förslag på reformer. Det gör inte Barlow och Clarke. I stället orerar de, som i sitt tal vid prisceremonin, i ideologiska termer om att "jordens allmänningar håller på att kommersialiseras". Som om det vore kommersialiseringen som är problemet.
97 procent av all vattendistribution i världen ligger i offentliga händer. Med Barlows och Clarkes inställning skulle detta vara en garant för vatten åt alla människor. Men statliga och kommunala leverantörer har ibland felaktiga incitament, brist på kapital och låg kompetens. De styrs ofta av korrupta politiker som ignorerar röstsvaga grupper i kåkstäder och slumområden i de stora städerna i tredje världen. Priset på vatten bestäms oftast politiskt och sätts så lågt, att distributörerna varken har kapital eller incitament att utvidga näten och dra nya ledningar till fattiga områden.

På några platser i tredje världen har man därför gett företag och marknad en större roll. När man introducerat äganderätt av vatten och möjlighet till handel med både vatten och dessa rättigheter, har marknadsmekanismer sett till att vatten konserveras och används där det gör mest nytta. I exempelvis Chile har man delvis tack vare sådan handel kunnat utveckla ett av tredje världens mest framgångsrika jordbruk och i delar av Sydafrika och Indien har katastrofer kunnat undvikas vid svår torka.

Chile är också ett bra exempel på hur privatisering av vattendistributionen förbättrat livet för miljoner människor. För 30 år sedan hade endast 27 procent av människorna på landsbygden och 63 procent av människorna i staden tillgång till rent och säkert vatten. Numera, efter privatisering, är motsvarande siffror 94 respektive 99 procent. Också i länder där privatiseringar har varit mer kontroversiella, som i Argentina, har forskning visat att reformerna räddat tusentals liv, inte minst barn.
Samma sak har skett i så olika länder som Kambodja, Gabon, Guinea, Marocko och Filippinerna. I fattiga länder med privata investeringar i vattendistribution har 80 procent av befolkningen i genomsnitt tillgång till rent och säkert vatten, mot 73 procent i fattiga länder utan sådana investeringar.
Det är sant att privatiseringar stött på motstånd och att det förekommit problem med politisk opportunism och valutachocker. Men faktum kvarstår. Miljoner människor har fått tillgång till rent och säkert vatten till lägre priser än tidigare och hundratusentals liv har räddats. Detta motsätter sig Barlow och Clarke och tror att ytterligare en FN-resolution kan lösa världens vattenkris. De förtjänar inget pris, utan en plats i skamvrån. (SNB)

Debatt: Människor dricker inte deklarationer