DEBATT: Märkligt tyst om pensionärer efter valdagen

I många år har vi kunnat följa valdebatter där pensionärerna i cirka fem-sex månader före valen varit ihågkomna och viktiga personer. Tänk så duktiga de varit som byggt det här landet och hur väl de har gjort sig förtjänta av att ha det bra på ålderns höst.
Känns klyschorna igen? I god tid före valet brukar man gå hem till de gamla och fjäska med nybakta bullar och locka med bilskjuts till vallokalen och hem igen och självklart blir värdfolket upplyst om hur viktigt det är att man verkligen röstar.
Det talas berömligt om hur bra man har det nuförtiden som pensionär, men man kommer att få det ännu bättre om man röstar på rätt parti.

Så kommer då valdagen. Löften om högre pensioner, mer omvårdnad och en gränslös omtanke är för säkerhets skull satt på pränt, så att den uppburne pensionären ska kunna läsa på ända in i det sista och inte heller glömma vilket parti som bjuder på resan.
Så märkligt tyst det alltid blir dagen efter valet och tiden framöver. Nertystat och tyst, som om pensionärer inte finns - ända fram till nästa val, då proceduren upprepas igen.
Detta är ingen engångsföreteelse utan ett fenomen som går i arv år efter år.
Nu är det den borgerliga regeringens tur att ha ärvt beteendet närmast efter socialdemokraterna. Var tog de förträffliga, behövliga och behövande så viktiga pensionärerna vägen efter valen?

I VT den 4 juli påpekar någon att den nye socialministern i sitt tal berör pensionärerna i sju sekunder: Jag skulle vilja påstå - utan kännedom om Göran Hägglunds bakgrund - att han, lika lite som finansministrarna Borg och Nuder, inte har en aning om hur fru Svenssons eller Kalle Karlssons vardag ser ut ekonomiskt. Hur skulle de kunna veta det?
Om någon skulle råkat missa följande kan jag upplysa om att faktiskt även pensionärer betalar skatt, men fråntas bekymret att få de skattelättnader som andra skattebetalare får dras med.
Antalet pensionärer i Sverige närmar sig två miljoner. Det är märkligt att en så stor grupp inte kan en gång för alla bestämma sig för att gemensamt styra valutgången i riktning att ändring sker när det gäller en så flagrant orättvisa som utebliven skattelindring och en del annat också kanske.

I mitten på 80-talet gjordes ett försök i den riktningen när Sveriges Pensionärers Intressepart, SPI, bildades. Någon större framgång nådde inte SPI, mycket beroende på att de antog jantelagen och där den får råda vet vi, att ingen får visa sig kunna något för då ska den tystas ner och bytas ut.
Kvinnorna hade inte så stora möjligheter att nå viktiga positioner inom partiet, eftersom karriärlystna gubbar tyckte sig vara bättre och man föll också på eget grepp genom att splittra upp sitt program i för många samhällsfrågor så att den främsta uppgiften, nämligen att kämpa för sina sämst ställda kollegor, kom i skymundan. Invandrare var i många lokalavdelningar inte heller så väl sedda.

Jag tror inte på partibildning när det gäller att komma tillrätta med äldre människors rättvisebehov. Däremot skulle möjligen en ministerpost, bemannad av en person som struntar i arvet från socialdemokraterna och andra partier där man inte hållit sina löften till pensionärerna, sitt ändrade uppträdande mot dem före och efter valen, behövas.
Arvskatten är avskaffad, men arvet finns ju kvar och kan överföras även i andra bemärkelser. I detta fallet beteendemässigt.

Debatt: Märkligt tyst om pensionärer efter valdagen