Måttfullhetens krafter elimineras i Libanon
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I år inställdes högtidligheterna på nationaldagen. Anledningen var mordet dagen innan på ännu en företrädare för de Syrienkritiska krafterna i landet, industriministern Pierre Gemayel.
Pierre Gemayel, 34, tillhörde en av de kristna ledarfamiljer som tillsammans med sunni- och shiamuslimer skapade Libanon på grundval av sekteristisk maktdelning. En illustration är att presidenten ska vara kristen, premiärministern sunnit och talmannen i parlamentet shiamuslim.
Demokrati kan förverkligas på olika sätt och i den bästa av världar hade även Libanons system kunnat fungera, med god vilja inom landet och från dess grannskap.
Men arabnationalister har från början sett Libanon som en produkt av västimperialism.
Första gången staten Libanons existens stod på spel var när Egyptens president Nasser höll i den arabnationalistiska fanan och lyckades bilda union med Syrien. I Libanon fanns de som ville med, men USA kom till den etablerade ordningens undsättning, 1958.
Nästa utmaning kom när Yasser Arafats palestinier utvecklades till en stat i staten. Libaneserna sympatiserade i princip med deras mål, men inte med deras uppträdande.
Familjen Gemayels milis, falangisterna (hos oss mest senare kända från massakrer i palestinska flyktingläger) drabbade 1975 samman med palestinska krigare. Våld födde våld i en konflikt som pågick i 15 år. Syrien sände in 30 000 man norröver i landet. Israel ingrep militärt 1978, 1982, 1996 - med sommarens krig mot shiamuslimska Hizbollah som en tragiskt naturlig fortsättning.
Freden 1990 var mest en följd av utmattning. Syriens ockupation fortsatte. Sekterismen knäsattes. Främmande länder fortsatte att påverka via ombud.
Mordet på den förre regeringschefen Rafik Hariri i februari 2005 tycktes innebära en vändning. Opinionen i Libanon i kombination med viljan i FN:s säkerhetsråd tvingade Syrien att evakuera. Det bildades en bred samlingsregering för att markera vilja till nystart.
Men Syrien och dess vänner i Libanon gav inte upp. Mordet på Pierre Gemayel, liksom Hariri kallad förnuftig och kompromissvillig, ses som en signal.
Den shiamuslimske ledaren Hassan Nasrallah har etablerat sig Syriens objektivt viktigaste bundsförvant i Libanon. Alliansen är, som ofta i Libanon, omaka, och sannolikt inte beständig, men likafullt högst verklig. Nasrallah mobiliserar sin prestige från sommarens krig mot Israel och sina shiamuslimska massor mot Beirutregeringens önskan om att få reda på sanningen om morden på Syrien-kritiker.
Libanons kristne president Emile Lahoud har Syriens stöd. Den kristne generalen Michel Aoun är ett annat exempel på hur kristna libaneser garderar sig. Aoun har lierat sig med Hizbollah.
För familjen Gemayel ser det sämre ut. Expresidenten Amin Gemayel gick i landsflykt, i Frankrike, år 1990, sedan det blivit klart att Syrien skulle stanna kvar i Libanon. Familjen återvände först år 2000.
Nu ska sonen Pierre Gemayel vila i familjens krypta i en by uppe i bergen.
En krypta i hemlandet - eller landsflykt: efter en tid av hopp tycks det vara vad många kristna libaneser ser som sin framtid. (SNB)
UTRIKES
Bo Ture Larsson