DEBATT: Med utanförskapet som knäckfråga

Ett lika tomt slag i luften är hela alliansens nuvarande integrations- och arbetsmarknadspolitik, mest bestående av finanspolitiskt trixande i kombination med draghjälp av en stark högkonjunktur. Väl medvetna om att denna politik inte fungerar, valde nyligen folkpartiets integrationsminister, Nyamko Sabuni, att offentliggöra folkpartiets rapport "Utanförskapets karta". I rapporten jämför folkpartiet förra mandatperiodens år 2002 till och med 2006, och kommer där fram till att antalet - enligt deras mätmetod - områden med utanförskap under perioden ökade från 128 till 156. Strategin med dokumentet är att alliansens misslyckade politik skall skyllas på socialdemokraterna, för att på så vis hävda att deras politik fungerar. Som argument för att hävda att deras politik faktiskt också varit lyckad, trots att sysselsättningsökningen nu avtar, arbetslösheten är på väg att stiga samtidigt som människor i en nästan oförändrad takt fortsätter att vandra över gränsen till vårt land, hänvisar man till att nästan vartannat nytt jobb gått till en invandrare. På så vis skall väljarna invaggas i en tro att alliansens politik faktiskt fungerar. Men att politiken egentligen inte alls fungerar står redan nu fullkomligt klart. Mellan januari 2007 och maj 2008 ökade i och för sig, enligt statistik från SCB, sysselsättningen i åldersgruppen 20-64 år med drygt 160 000. Men då står också högkonjunkturen för den största delen av ökningen. Och sysselsättningsgraden steg dessutom, på grund av att Sverige under samma period även upplevde en invandring på hela 136 021 personer, bara från 77,8 till 80,2 procent. Alltså bara ett marginellt bättre resultat än vad socialdemokraterna lyckades med under förra högkonjunkturen, och då har vi ännu inte sett slutresultatet. Att resultatet hittills bara är marginellt bättre är i övrigt egentligen inte särskilt konstigt. Den avgörande skillnaden mellan socialdemokraterna och alliansen är ju i realiteten inte så mycket mer än att alliansen infört kraftigt subventionerade arbetsgivaravgifter för ungdomar och invandrare, för att för dessa grupper minska invandringspolitikens negativa effekter, samt att de genom skattelättnader givit en liten extra knuff åt konsumtionen. Priset för denna politik betalar de arbetslösa, de inrikes födda samt de över 25 år, på grund av att dessa grupper numera rent skattetekniskt blir mindre intressanta på arbetsmarknaden. Detta samtidigt som de tvingas leva på en låg arbetslöshetsförsäkring.Då socialdemokraterna inom området i stort sett också, förutom ambitionen att höja a-kassan, har samma prioriteringar behöver man i princip inte heller försvara denna politik. Därför räknar alliansen att till valet 2010 oemotsagda kunna hävda att deras politik faktiskt lyckats minska antalet utanförskapsorter. På samma sätt kan de, genom att de infört lön till de invandrare som klarat av sin SFI-kurs, eventuellt även hävda att invandrarna i en högre grad lärt sig språket. Vad de däremot inte kan, liksom inte heller socialdemokraterna, är att på ett trovärdigt sätt hävda att denna politik långsiktigt löser ekvationen med ett över tid cementerat utanförskap. Ett utanförskap som till största del skapats av en närmast kravlös invandringspolitik.

Debatt: Med utanförskapet som knäckfråga