...men till sist bestämmer väljaren utfallet
Attraktivt. Åtskilliga partier vill skaffa sig tillträde till Sveriges riksdag. Foto: Rolf Höjer/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan har Ny demokrati varit inne och vänt en sväng i riksdagen och junilistan har sina tre platser i Europaparlamentet. Floran av lokala partier är desto mera vildvuxen, och på många håll är lokala partibildningar starka och väl etablerade. Västerviks VDM är ett exempel på detta.
Sammanlagt 151 partier hade till sista dagen i tisdags ansökt om registrering av sina valbeteckningar i kommunvalet hos Valmyndigheten. Landstingen har 42 partibildningar, där antalet starkt varierar över landet.
För att ställa upp i riksdagsvalet krävs det 1 500 namnunderskrifter. Allians för Sverige har ansökt och det är Helena Dyrssen, folkpartiet, som står som ansvarig för den partibeteckningen. Annars finns det nydemokrater, skattereformister, strandskyddare och gud vet vad mellan himmel och jord som fylkat sig i olika partier.
Traditionellt har politisk makt utgått från medborgare som samlats kring ett gemensamt politiskt mål. Redan före den allmänna rösträttens genomförande var det nödvändigt att bilda partier och allianser för att försäkra sig om majoritetens stöd i de beslutande församlingarna.
Men med junilistans koncept praktiseras en något annorlunda princip. I stället för ha ett parti där medlemmarna bestämmer, använder man sig av ett löst sammansatt nätverk där några få självutnämnda aktörer klarar ut politiken, som sympatisörer passivt backar upp. Lite tangerar det forna tiders riksdagspartier, som inte hade någon medlemsorganisation utanför riksdagen.
Feministiskt initiativ fungerar på liknande sätt, trots kaoset på premiärkongressen i Örebro i höstas. En del interna kritiker inom moderaterna vill hävda att De Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt och kanslichefen Anders Borg, även de uppvisar drag av detta.
I en demokrati finns det inga bättre eller sämre lösningar i detta avseende. Det är ändå väljarna som till slut lägger sin röst på det alternativ som uppfattas vara det bästa av dem som står till buds. Det är sällan som partiledning, medlemmar och väljare har identiskt lika uppfattningar. Och ser man till de principiellt politiska skillnaderna mellan partierna blir dessa vanligtvis tydligare ju längre upp i toppen man kommer. Väljarna lär döma mindre efter detta, vilket det ibland kan finnas skäl att beklaga.
Regelrätta partier är mer stabila än nätverk. Men gamla organisationer är också sårbara, eller känsliga, för kupper. Det behövs inte så många nya medlemmar för att ta över en lokal partiförening. Med ett par dussin aktivister som dyker upp på årsmötet kan man gissningsvis bemäktiga sig en tredjedel av alla partipolitiska föreningar i landet. Enkel matematik kan öppna för nya gruppers inträde i politiken.
Den andra politiska rörelsen, uppifrån och ned, går ut på att identifiera nya väljargrupper. Men den som öppet flirtar med vissa, kan få problem att attrahera andra. Till sist är det väljarna och inte partistrategerna som bestämmer valutfallet, och det är bra, det.