Militant islamism, Turkiet och EU
Ett land för EU? Carl-Erik Bladh anser att mycket talar för att Turkiet ska bli medlem i EU, men först måste vissa saker uppfyllas. Foto: Osman Orsal/AP
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den första är att mycket tyder på att det framgångsrika AKP-partiet som av många i väst uppfattas som ett reformistiskt parti med rötter i islam och som i motsats till de båda sekulära och nationalistiska partierna CHP och MHP förefaller vara öppet för en fortsatt demokratisering av Turkiet. AKP har reformerat ekonomin, avskaffat dödsstraffet och genomfört förbättringar av kvinnans ställning. Hittills har man inte heller gjort några ansatser att vilja islamisera Turkiet genom att sammanfoga stat och religion.
De båda andra partierna, det nationalistiska CHP och det ultranationalistiska MHP, är båda motståndare till EU-medlemskap samt kräver hårda tag mot Turkiets nära 20 miljoner kurder. Landets totala folkmängd är omkring 70 miljoner. Kurderna kräver erkännande som nationell minoritet med åtföljande rättigheter. Avsaknaden av sådana rättigheter har bidragit till uppkomsten av den kurdiska upprorsrörelsen PKK som med baser i den kurdiska delen av norra Irak genomför räder mot den turkiska armén.
Vilken väg det reformistiska "lättislamska"partiet slutligen väljer återstår att se. En muslimsk rörelse på västerländsk demokratisk grund kan bli en brobyggare till moderata muslimer främst i det kaotiska Mellanöstern men även i övriga delar av världen där den militanta islamismen är på stark frammarsch. Många väst- och EU-vänliga turkar upplever en frustration över motståndet inom EU mot landets framtida medlemskap.
Om de sekulära men starkt nationalistiska krafterna i Turkiet tar över makten kommer förföljelserna av kurderna att fortsätta. Radikalismen inom denna stora folkgrupp i sydöstra Turkiet kommer att växa och fullt inbördeskrig kan utbryta. Kurder i Irak, Iran och Syrien kommer att stödja sina turkiska fränder. Krav på ett självständigt Storkurdistan omfattande alla kurder i ovan nämnda länder kommer att resas - något som inget av ovannämnda länder kommer att acceptera. Den realistiskt tänkbara lösningen är omfattande självstyre inom respektive land. I den nu sönderfallande irakiska staten torde ett kurdiskt självstyre inom en irakisk federation vara den enda tänkbara lösningen.
Den andra och för Europa minst lika viktiga anledningen att inte redan nu avvisa ett turkiskt EU-medlemskap är risken för att ett europeiskt avståndstagande till Turkiet kan innebära att landet närmar sig det alltmer auktoritärt styrda Ryssland. Redan i dag arbetar Ryssland aktivt för att olje- och gasledningarna från de centralasiatiska republikerna skall dras genom Ryssland och inte genom Turkiet för vidare transport till Europa. Sker detta kommer Ryssland att få ett stort inflytande över politiken i det starkt energiberoende Europa.
Kan då EU som redan nu har 27 medlemmar ta emot Turkiet som i så fall blir EU:s folkrikaste land med helt andra kulturella förutsättningar? På sikt hoppas man även få med återstående balkanstater från forna Jugoslavien. Motstånd till ett turkiskt medlemskap finns i många europeiska länder och då främst i Tyskland, Frankrike och Österrike. Motståndet förefaller dock ha minskat under den senaste tiden. Den för Europa oroande utvecklingen i Ryssland kan vara en av orsakerna.
En ytterligare utvidgning av EU kommer enligt min mening bland annat att kräva mer av decentraliserat beslutfattande och översyn och ändringar i de ekonomiska stödåtgärderna till medlemsländerna. Både Turkiet och EU står inför svåra framtida utmaningar. Carl-Erik Bladh
DEBATT
Carl-Erik Bladh, Gamleby, är filosofie magister i bland annat historia och statsvetenskap.