Miljöpartiet kräver makt
Maktlystna. Miljöpartiets Maria Wetterstrand kräver mer makt Foto: Niklas Larsson/SCANPIX /
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vanligen brukar detta vara lite amatörmässiga tillställningar, där ett och annat beslut kanske får göras om för att det råkat bli lite fel. Men likväl är kongresser tillfällen då ett partis ledande politiker får ta emot instruktioner av medlemmarna, och eftersom ingen partiledning agerar helt utan att snegla på vad gräsrötterna har för åsikter, så får kongressbeslut betraktas som någorlunda vägledande.
Språkröret Maria Wetterstrand var tydlig när hon i sitt tal meddelade att miljöpartiet inte en gång till tänker lämna ifrån sig makten till socialdemokraterna. Därmed skulle den konstitutionellt vansinniga ordningen med en minoritetsregering som ideligen förhandlar med stödpartier vara märkt med ett tydligt bäst före-datum. Att socialdemokraterna efter valet måste plocka in de gröna i regeringen för att kunna förlita sig på miljöpartiets stöd i riksdagen, är ett välkommet besked för alla väljare som anser att demokratin fungerar bättre om information och fakta är tillgängligt för alla. Frågan är bara om det blir så.
Statsminister Göran Persson har vid upprepade tillfällen meddelat att han söker stöd för en socialdemokratisk enpartiregering. Att socialdemokraterna ensamma skulle få fler röster än Alliansens partier tillsammans förefaller osannolikt. Därmed måste socialdemokraterna söka samarbete. Med vem eller vilka och under vilka former? Det har ingen ännu fått veta, och alla som röstar på socialdemokraterna i höstens riksdagsal gör därför en grov chansning.
Blir det som hittills att den som röstar på Göran Persson får Peter Eriksson på köpet? Eller blir det så att den som röstar på Pär Nuder får dras med kommunisten Lars Ohly? Ingen vet. Så ska det inte behöva vara i en demokrati, men för att det ska kunna bli ändring på den saken krävs det att väljarna tar sin rösträtt på allvar och inte bara slänger bort sin röst av gammal vana.
Miljöpartiet har i sin roll som stödparti kunnat gå emot regeringen i några mindre, men viktiga, frågor. Det gäller undantaget från turordningsreglerna i LAS för småföretag. Trots hårt tryck från socialdemokraterna och LO har inte miljöpartiet gått med på att krånga till det för småföretagen.
Friskolor har också haft glädje av att miljöpartisterna i riksdagen inte är förtjusta i centralism och likriktning. Med miljöpartister som ministrar är det slut med den typen av självständig politik över blockgränserna. Ligger det verkligen i de grönas intresse att vika sig i dessa frågor för att få några ministrar? Trots Wetterstrands kaxiga formuleringar på kongressen går det inte att fullt ut lita på miljöpartiet i detta avseende.
En del av kongressens beslut är inte mer verklighetsfrämmande än att de kan ingå i ett socialdemokratiskt valmanifest. Talet om att upphöra med oljan låter som ett eko av statsministern. Fler jobb i offentlig sektor genom nedragningar hos AMS, är knappast heller något helt väsensfrämmande för många socialdemokrater.
Ändå är det märkligt att ett litet parti som ogillar handel och produktion ska regera tillsammans med ett större parti som har en tradition av att vara för tillväxt, välstånd och arbete. Det kan bara sluta i gler politiska galenskapar i stil med friår, biltullar och järnvägar där människor inte bor.
Ledare