I bland händer det att man frågar om min syn på att höja skatten. Under hösten har av naturliga skäl frågan ofta varit uppe. Mina tankar kring ämnet presenteras nedan.
1.Min filosofiska utgångspunkt
Alla vi människor är olika. Varje människa är därför själv den som bäst känner sina önskningar och behov, och vilka av dessa som är mest angelägna.
Verktygen individen har till sitt förfogande för att förverkliga sina önskningar och behov är arbete. Arbete baserat på hennes eller hans färdigheter eller kunskaper.
På ett principiellt plan är därför ett samhälle där varje människa i hög grad själv får råda över de resurser det egna arbetet skapar att föredra.
För att inse att det är så behöver man bara tänka på extremfallet med de människor som i historiska samhällen inte hade någon rätt alls till vad deras arbete skapade – de livegna i feodalsamhället – ju mer vi avlägsnar oss från det, desto bättre
En skatt skapar inga resurser. Vad skatten gör är att den flyttar resurser från de många människorna som arbetat ihop dem, till ett fåtal valda politiker. En skatt inskränker alltså de många människornas direkta förfoganderätt över sitt arbete.
2.Idag världens näst jämnaste inkomstfördelning och högsta skatter
I alla demokratiska länder har medborgarna i fria val beslutat om inskränkning genom skatt. Skälet är att medborgarna vill erbjuda alla i samhället vissa grundläggande tjänster och samtidigt åstadkomma en jämnare inkomstfördelning.
Sverige har tillsammans med Danmark sedan många år en av världens jämnaste inkomstfördelningar. Gini-koefficienten, måttet för att mäta inkomstfördelning inom ett land ligger sedan decennier i det låga intervallet 0,25-30.
Skattetrycket är som en funktion av långt gången inkomstomfördelning högt. I Sverige utgör skatterna drygt 44 procent av BNP, och andelen är ännu något högre i Danmark.
Om vi mäter på landnivå har Sverige alltså redan genomfört världens näst största inskränkningar i hur individerna själva får använda resurserna av sitt arbete.
Få begriper det, men på individnivå är skattebelastningen nästan 54 procent, när vi tar hänsyn till de dolda skatterna - arbetsgivaravgift och moms. Och det gäller en person som inte tjänar mer 25~000 koronor i månaden. Vi pratar alltså inte höginkomsttagare. För dessa ligger skatteandelen ännu högre.
3. 80% kommunens skatter betalas av människor med låg- eller medelinkomst
I vår kommun är nivån på inkomsterna låg. Skatteunderlaget per invånare är cirka 160~000 kronor om året. Det är två procent lägre än länssnittet och nästan tio procent under riket. Vidare är kommunalskatten proportionell.
Det innebär att mer än hela 80 procent av de kommunala skatteintäkterna i Västervik betalas in av människor med inkomster under den så kallade brytpunkten på 35~000 kronor i månaden – nivån under vilken man inte betalar statlig skatt. Konsekvensen av en höjd kommunalskatt blir därför att vi politiker tar ytterligare resurser från främst de många människorna med modesta inkomster.
4.De resurser vi redan har används tyvärr inte alltid på bästa sätt
I ett krav på höjd kommunalskatt, ligger ett antagande om att ett antal fritidspolitiker, kan sköta pengarna bättre och klokare än medborgarna. Några få beslut i fullmäktige antas vara effektivare än varje medborgares granskning av sina egna dagliga utgifter. Tyvärr är det inte alltid ett riktigt antagande.
Efter kommunens stora förlust 2011 har vi systematiskt jämfört våra kostnader med andra representativa kommuner. Den entydiga slutsatsen är att våra problem berodde på för höga kostnader. Inte på för låg skatt. Medborgarna i Västervik betalar mer än man behöver för vissa tjänster. För mig är då det enda rimliga alternativet att vi först söker effektivisera kommunens verksamhet, innan vi begär in nya pengar via höjd skatt.
5.Skolan måste också anpassas – strukturen kan inte vara huggen i sten
Ovanstående måste även gälla den kommunala skolan. Vid vår översyn av kommunens ekonomi hade även Barn- och Utbildning, där skolan ingår, högre kostnader är i jämförbara kommuner. När skoldebatten började för några år sedan kunde vi också, utifrån lärarfackens statistik, konstatera att vi hade högre lärartäthet men sämre resultat, än genomsnittet i landet. Vi har alltså tidigare under flera år satsat mer på skolan, men fått mindre i utbyte.
Att anpassa en skolstruktur från1950-talet, med många småskolor, som möter ett vikande elevunderlag kan inte främst vara en fråga om mer resurser. Det handlar istället snarare om att fullt ut anpassa verksamheten till ändrade förutsättningar. Det handlar om att på alla sätt utnyttja möjligheter i organisation, prioriteringar, ledning med mera. Att istället ta ytterligare pengar från de många människorna med modesta inkomster som redan betalar mer än hälften av arbetets värde i skatt är fel väg.
Ovanstående är skälen till att vi inte bör höja skatten.