Mindre Hägglund bättre än mera Persson
Detaljreglerat. Idrotten får årligen 1,5 miljarder av staten - men allt utom 70 miljoner måste användas för uppifrån bestämda ändamål. Att idrotten själv skulle kunna ta ansvar är främmande för en stat styrd av tesen att allt är politik. Foto: MAGNUS GLANS
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Denna grundinställning och ett långt maktinnehav för ett enda politiskt parti har lett till vad som kan kallas "socialdemokratiseringen" av Sverige. Det innebär att vi överlag utgår från att staten och dess verksamhet ska se ut på ett visst sätt. Vi blockerar oss själva från att överväga alternativ.
Under Visbyveckan excellerar socialdemokraterna i sin modell. Göran Persson och hans parti framträder som alla goda gåvors givare.
Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund hade i sitt Almedalstal hittat ett drastiskt exempel på vad socialdemokraterna faktiskt håller på med. När Riksidrottsförbundet år 2003 fyllde hundra år fick man en gåva av regeringen - tio miljoner kronor per år till ett idrottsmuseum. Ingen hade frågat efter något sådant och pengarna togs från anslaget till idrotten. Idrotten fick betala sin egen gåva.
Detta är vad fördelningspolitik handlar om i Sverige. Det är i de flesta fall att det offentliga tar dina pengar och omfördelar dem till dig. Med, på vägen, en del byråkratiska avbränningar och förlust av makt över det egna livet.
Hägglund påpekar att staten årligen ger idrotten 1,5 miljarder i bidrag. Men bara 70 miljoner får användas fritt. I övrigt är det detaljreglerat hur pengarna får användas.
Visst, kontroll behövs med statens medel. Men ordningen tyder på en misstro som förkväver initiativkraft och nytänkande. Kanske vore det bättre med mindre bidrag och mer frihet?
Göran Hägglund vill ha ett samhälle där politiker vågar släppa taget, där man kan utgå från att en "inre kompass" leder enskilda, företag, organisationer att handla rätt - hederligt.
Vi kan nå därhän bara om politiken tar ett steg tillbaka och låter människor själva ta ansvar, på alla de områden där det inte är uppenbart att kollektiva lösningar fungerar bättre.
För en sådan ordning fasar vänsterns statskramare.
Statsminister Göran Perssons sätt att avvärja hotet från en tydlig ideologisk motståndare som Göran Hägglund är att försöka förminska och förlöjliga honom.
På en fråga om vem han skulle välja om han blev inlåst i en hiss med någon av de övriga partiledarna har Persson svarat Hägglund, för "Han är minst och jag är stor".
När Persson väl pratar om kristdemokraterna och Göran Hägglund så är det just i sådana ordalag - genom att utdela en liten klapp på huvudet. Så var även fallet i statsministerns Almedalstal, då ivrigt påhejad av några av alla de hormonstinna 14-åriga SSU:are som tagit sig till ön.
I sitt tal på söndagen gick Persson igenom de förändringar som de borgerliga partierna hade genomgått, men kristdemokraterna utelämnades, vilket följer den socialdemokratiska strategin om att partiet ska ignoreras. Men statsministern kunde ändå inte undgå att ge Göran Hägglund en kommentar om att han minsann är en fin kille som "förtjänade mer uppmärksamhet".
Men Perssons nedlåtande attityd verkar oroar eller störa kd-ledaren. I Visby har Hägglund framträtt som en trygg, säker och humoristisk partiledare, med i fokus äldreomsorg, vård, skola, miljö, trygghet, familjepolitik.
Göran Hägglund må vara mindre än Göran Persson och hans parti mindre än socialdemokraterna, men framtoningen och budskapet bekräftar en inre styrka som är avgjort mer imponerande än de sex procent opinionsmätningarna ger kristdemokraterna.