Missionstält intressant politisk arena
Utfrågning. Det var lite glest för Lars Ohly - men ändå 300-400 i missionstältet i Köpingsvik på Öland, när han utfrågades av pastor Thor-Björn Bastås . Janerik Henriksson / SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är bra vibrationer detta annars nervöst dallriga valår.
Almedalen var hårdbevakad, men det blev bara för mycket.
Riksdagen i Stockholm, den svenska demokratins hjärta enligt förra talmannen Birgitta Dahl, behandlas ofta som om det vore hög tid för transplantation. Det ändras i arbetssätt, det möbleras om för livligare debatter. I Missionskyrkans tält i Köpingsvik dög det med bänkar och klappstolar. Publiken har strömmat till ändå. Det var lite glest för Lars Ohly - men ändå 300-400 i publiken. Inte att förakta - även om man som Ohly vill leda massorna till det före detta kommunistiska lyckoriket.
De tre sista inbokade i Köpingsvik var Fredrik Reinfeldt, i går kväll, Maud Olofsson, i dag, och Göran Persson, i morgon.
Inga problem med att bryta semester här inte!
Den dynamiske missionsförbundaren John Hedlund började på 1960-talet, under valår, fråga ut partiledare under sina evangelisationskampanjer. Från 1970-talet samarbetade Hedlund med Thor-Björn Bastås. När Hedlund gick bort 91 år gammal år 2004 berättade i kristna tidningen Dagen Torbjörn Fälldin, Alf Svensson och Lars Werner att de upplevt utfrågningen som ett plus i valrörelsen, både för dem själva och för politiken i stort.
Bastås har haft partiledarna som gäster sedan valåret 1991. De senaste två gångerna har platsen varit Öland.
Det känns positivt att svenska partiledare kan säga att de är troende, inget vet om det hinsides eller är ateister utan att publiken blockerar sig inför de kvaliteter som de annars kan ha. Det är som bekant inte alla miljöer förunnat, med exempel från USA till islams värld.
I Sverige anses vi ha svårt att hantera offentligt uttryckt religiositet. Vi får nog vänja oss vid vad som är fullt normalt globalt sett. I dagsläget är personlig religiös övertygelse inget som luftas i riksdagen. Det skulle snarast uppfattas som lite pinsamt, ett brott mot tesen att stat och religion skall hållas isär.
Men politikers åsikter på området har betydelse för bedömningen av dem i det offentliga. Det finns ett krav på politiker, i alla fall de ledande, att de förmår och vågar formulera sig om religion på ett trovärdigt sätt.
I Hedlunds och Bastås tält vet gästerna vad som förväntas av dem, att de ska förhålla sig till religiös tro. Men de har också fått frågor av det slag journalister ställer. Dock tycks Bastås vilja avstå från att driva på om man kan uppfatta att intervjuoffret är ute på hal is. Utfrågarens mål är inte att sätta dit någon utan att skapa en bild av partiledarna som i grunden hyggliga människor med goda avsikter.
Det är exempelvis inte meningen att den uttalade ateisten Lars Ohly skakande och i tårar ska falla på knä, bekänna sina synder och upplösa vänsterpartiet.
Ohly vet vad religion är. Pappa var prost. Det är flykt - undanflykt - över hans åsikter. Han vill inte trängas in i någon trång mittenfålla. Även om alla andra partier rör sig mot något slags mitt ska vänsterpartiet inte göra det.
Målet är det klasslösa samhället. Men hur närmar man sig det, när inemot 95 procent av väljarna föredrar något annat?
Man behöver bundsförvanter. Förr kunde kommunister och vänsterpartisterna trösta sig med att man ingick i en global rörelse som med våld och terror lagt stora delar av världen under sig. I dag finns få kamrater kvar som man kan identifiera sig med.
Alltså behöver Ohly bundsförvanter hemma. Men i regeringstrojkan hugger man mot varandra. Ohly tycktes i tältet på Öland ha närmare till sin nästa än han har i politiken.