Muslimer som offer för andra och varandra

Västervik2006-02-08 00:25
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Enligt den islamiska världens månkalender upplever vi nu Muharram, den första månaden år 1427. Den tionde Muharram (8 februari) är Ashura. Då skall man anstränga sig extra för att göra goda gärningar av tacksamhet mot Gud, denna dag då Noa kunde lämna arken och Moses räddade israeliterna undan Egyptens farao.
Men Ashura är också en sorgedag, för shia-islam. Denna dag år 680 massakrerades Hussein, dotterson till profeten Muhammed, med familj och anhängare, i ett slag vid Kerbala i nuvarande Irak. Förövarna var herrarna i islams dåvarande maktcentrum Damaskus.
I dag förenas muslimer över hela världen i sin avsky över att profeten Muhammed skändats. Men i uttrycken av indignation kan man se att det också handlar om den gamla kampen om att få bestämma dagordningen inom islams värld.
Shiamuslimer i Iran och Libanon använder affären till att framstå som främsta försvarare av islam. De vinner därmed poäng gentemot sunniterna, den religiösa arvfienden.

Sunniterna (av sunna, i detta fall profetens sätt att leva) har sitt ursprung i den falang som efter Muhammeds död 632 ansåg att hans efterträdare (kalif) kunde bli i princip vilken from och bra ledare som helst i kretsen kring profeten. De som ansåg att direkta släktingar till profeten borde ha förtur hamnade i underläge.
Ali, profetens kusin och svärson genom giftermålet med Fatima, fick vänta till år 656 med att bli kalif nummer fyra. Framgången för shia (ordet betyder Alis parti) blev dock kortvarig. Ali mördades år 661 i staden Kufa i nuvarande Irak. Kalifposten övergick för en längre tid till umayyaderna i Damaskus. När den femte kalifen dog gjorde shiiterna ett försök att få Alis och Fatimas son Hussein som efterträdare. Hans martyrskap inför onda krafter är ett bärande tema i shia-islam.
Vad väst tillåter sig i namn av yttrandefriheten förstärker den känsla av offer som är så vanlig i Mellanöstern/arabvärlden, med en reflex betingad av allt från korstågen till en senare tids europeiska och amerikanska inblandning.
Men muslimer delar med kristna erfarenheten av att bli kränkta av trosbröder i minst lika hög grad som av otrogna. Ett aktuellt exempel är Darfur i Sudan, där muslimer dödar muslimer. Utan att det demonstreras från Marocko till Indonesien.

Profeten anade vad som komma skulle. Han sade "När väl svärdet dragits ur skidan bland mina anhängare, återgår det inte till skidan förrän till Domedagen". Muhammeds förste efterträdare, svärfadern Abu Bakr, ägnade sina två år till att återkalla avhoppade arabiska stammar till ordningen. Abu Bakr dog en naturlig död.
Men Omar, erövrare av Jerusalem och mycket annat, mördades år 644. Förövaren var en persisk slav. Omar skall ha tackat Gud för att han inte var muslim. Men mannen som dödade den tredje kalifen Othman år 656 var muslim. Och son till kalifen Abu Bakr.
Abu Bakrs dotter Aisha (profetens älsklingshustru) ville inte ha Ali som kalif. Denne hade nämligen anklagat henne för otrohet (hon friades). Aisha samlade styrkor till ett uppror, men besegrades i Kamelslaget, så kallat eftersom Aisha beskådade uppgörelsen sittande på en kamel. Aisha förlorade, men ridderlige Ali framförde blott förebråelser i ord. Aisha viftade bort det hela som en smärre familjedispyt. Tusentals människor hade dött.

Ovanstående är den shiamuslimska versionen av vad som hände. Bland sunniter har Aisha bättre eftermäle.
Ali mördades år 661. Mördaren tillhörde kharajiterna ("de som ger sig av"). De ogillade att den fromme Ali sökt ena muslimerna genom fredliga förhandlingar. Ali kallades en avfälling, en otrogen, som det var rätt att döda.
Ali ville inkludera, kharajiterna exkludera. De senares tänkesätt känns i dag igen bland muslimska extremister, typ Usama bin Ladin. (SNB)
Utrikeskrönika
 
Läs mer om