DEBATT: "När jag hör debatten tänker jag på min farbror"

Rubrikerna om sjukförsäkringen slår mot oss vart vi än ser. Utförsäkring, försening med ersättningar. Det verkar som om människor med problem bara ska lastas på mer problem, om man ska följa mediebilden.När jag läser sådana artiklar tänker jag ofta på min farbror.Han hade olyckan att få någon slags virussjukdom i 24-årsåldern och som resultat av den blev han förtidspensionär. Som barn mötte jag en man som via TV och tidningar hängde med i samhällsutvecklingen. Han läste mycket men hade ibland huvudskakningar och stödkrage, men inte alltid.Jag är övertygad om att han hade kunnat återgå till sitt kontorsarbete i någon form. Hade försäkringskassan ringt och erbjudit honom arbetsprövning så hade han nog till en början blivit nervös, men efteråt oerhört lycklig. Den möjligheten till självständighet fick han aldrig. I stället bodde han med mina farföräldrar i över 40 år utan att träffa många andra än släkten. Sådan isolering ska inte behöva förekomma i en välfärdsstat.Jag träffade en rullstolsburen man i Västervik förra valrörelsen. Han sa, jag har en arm och hand som fungerar, det måste väl finnas något jag kan göra? Vad kan jag göra? Är det inte en långt viktigare fråga än vad kan jag inte göra?Låt mig vidga perspektivet.1950 var en tiondel av alla svenskar över 65. Barn och unga under 20 var tre gånger fler. I dag är nära en femtedel av oss över 65 år och bara en något större andel av oss under 20 år. Går vi 40 år framåt i tiden, till 2050, finns det antagligen fler 65 år än under 20 år. 54 procent av alla svenskar är i arbetsför ålder, mot hela 46 äldre eller yngre. Nästan hälften av oss ska alltså försörjas av andra. Och då ska vi veta att de flesta börjar arbeta mycket senare nu än för femtio år sedan. Vi kan heller inte räkna arbetsåren som obrutna. De avbryts förhoppningsvis av barnledighet och tyvärr också av sjukdomstider. Alltså kan vi nog räkna med att varje person i arbete var och en nästan försörjer en person som av olika anledningar inte arbetar.De normer som fungerade på femtiotalet - då vi också förutsatte en tydlig arbetsmoral - kommer helt enkelt inte att fungera i framtiden. I synnerhet inte om synen på arbete vittrar ned.Som jag ser det måste för det första ungdomar ta ansvar för sitt kommande arbetsliv och utbilda sig till ett yrke som efterfrågas på arbetsmarknaden. (Eller blir duktiga entreprenörer som fixar försörjning efter sin drömutbildning.)För det andra måste det vara en skillnad i lönekuvertet beroende på om vi arbetar eller inte. Därför tycker jag att jobbskatteavdraget, som även finns i många andra länder är mycket bra (gå in på www.jobbskatteavdrag.se och se vad det betyder). Vi behöver faktiskt mer pengar kvar om det exempelvis ska löna sig att pendla ett par mil till arbetet eller köpa nödvändiga kläder och kanske äta på lunchserveringar. Vilken yrkesarbetande undgår de merkostnaderna?Ger det inte mer pengar att arbeta så är det lätt att utnyttja a-kassan tills dagarna är slut i stället för att ta ett jobb. Detsamma gäller faktiskt också förtidspensionerade och sjukskrivna. Och jag tror i grunden att vi mår så mycket bättre när vi känner oss behövda.Vi måste helt enkelt ta ansvar både för våra egna liv och för andras. I så fall måste arbetslinjen vara huvudlinjen. Som befolkningsutvecklingen och världsekonomin ser ut går det inte att bara ropa på sittande regering om hjälp och det går framförallt inte att kräva bidrag som är lika höga som lönerna.

Debatt: "När jag hör debatten tänker jag på min farbror"

Riksdagsledamoten Eva Bengtson Skogsberg (M) diskuterar jobbskatteavdrag och sjukförsäkringar i debattartikeln nedan.