16 år gamla fick grabbarna i det lilla garagerockbandet höra att självaste U2 skulle komma till stan. De skrev in datumet i almanackan och laddade inför den stora dagen då de skulle få möta sina idoler och musikaliska hjältar. Med en förväntan större än den hos 7-åringen dagen innan julafton, tog de när dagen var inne bussen in till centrum. Väl framme vid hotellet där U2 bodde möttes de av hinder de inte räknat med. Flera kvarter bort från hotellet var det avspärrat och runt omkring avspärrningen stod det en ogenomträngbar skara fans. Chockade ställde de sig bakom folkhavet och insåg snart att drömmen om både fotografering tillsammans med idolerna och autografinsamling kunde kasseras. Utan en skymt av bandet vände de, med hängande huvuden ett par timmar senare, åter klackarna mot bussen. I ett desperat försök att komma på en lösning att få möta Bono & Co frågade en av killarna de andra hur mycket pengar de hade. Efter att de svarat sade han att han tyckte att de skulle hyra var sin riktigt fin kostym och en limousin att åka fram till hotellet med. Rädda för att verka knäppa och för att förlora sina sparpengar avfärdar de idén. Men grabben med idén stod på sig.
- Kom igen, detta är vår chans, tänk om vi kan få träffa Bono!
En stund senare kliver de med vattenkammade frisyrer och skinande kostymer in i en limousin. De berättar vart de vill åka och snart glider de sakta förbi horderna av skrikande fans fram till U2:s hotell. Hotellvakten kliver fram och öppnar dörren till limousinen ur vilken grabbarna kaxigt raka i ryggarna stiger ur. Till fansens skrik följer de på den röda mattan den något suspekte vakten fram till hotellobbyn. Vakten frågor vart de ska varpå de svarar att de ska till restaurangen.
Deras förhoppning var att idolbandet skulle komma ner för att äta brunch eller lunch. De slog sig ner vid ett bord och beställde var sin kopp kaffe och en kaka. Då deras sista slantar var investerade i utseende och limousinentré, gällde det att se så mogen ut för en så liten utgift som möjligt. Efter en timmas väntan utan framgång beställde de en andra runda av kaffe med tilltugg.
När det väntat ytterligare en timma såg de att hovmästaren tittade på dem med fundersamma och oroade ögon. Strax därefter kom han fram till grabbarna och sa:
- Jag vet inte vad ni håller på med?
Nervöst tittade grabbarna på varandra utan att veta hur de skulle reagera samtidigt som de hörde hovmästaren säga:
- Men jag gillar det! Så fortsätt hur länge ni vill!
De som trodde att allt var nära att få ett pinsamt slut fick nu ny inspiration att hålla ut för att nå sitt mål, ett möte med U2!
Det stora livsögonblicket infann sig strax därefter när ingen mindre än Bono med band kom in i hotellets restaurang och slog sig ner ett par bord bort från 16-åringarna. Vad gör vi nu då, viskade grabbarna som om de var tillbaka på ruta ett? De sa då till pojken som kommit med idén att han skulle gå och fråga Bono om han kunde sitta med dem en stund. Nervöst skakade fram ett nej. Men då han tänkte på hur långt de hade kommit och på alla pengarna grabbarna satsat bestämde han sig för att löpa linan ut. Efter en stund stapplade han fram till Bono och sa som om han åter hamnat i målbrottet:
- Hej Bono, vill du sitta med oss?
Överraskande glatt svarade Bono ja och slog sig ner med det lilla okända kostymklädda garagebandet. Pinsamt börjar de unga musikerna ställa frågor likt, lyssnar du mycket på musik? Spelar du något instrument? Vilket är ditt favoritackord? Samtalet blir för de unga grabbarna ett oförglömligt samtal om låtskriveri, rockmusik och ett liv som stjärna.
Jantelagen håller oss ofta i ett tajt grepp. Den hindrar oss att följa våra drömmar och idéer utifrån vad vi inbillar oss att andra ska tänka. Vill vi vara med om upplevelser som sticker ut, måste vi också våga sticka ut med vårt agerande.