Nejsägarnas fest i EU och Turkiet
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan ett år pågår förhandlingar med sikte på att Turkiet en gång skall bli medlem. I onsdags släppte kommissionen en så kallad framstegsrapport om hur det gått hittills. Innehållet i rapporten, och än mer den allmänna stämningen mellan EU och Turkiet, motiverar att man nu i stället talar om en bakstegsrapport.
Nejsägarna firar dagligen nya triumfer, i både Turkiet och EU.
Sedan i fjol har just de faktorer aktiverats som så länge fjärmat Turkiet från Europasamarbetets kärna.
Människor dödas i kampen mellan turkiska krigsmakten och extrema kurdiska nationalister.
Ett antal mer eller mindre kända personer har rannsakats för brott som enligt EU alls inte är några brott utan ryms inom yttrandefriheten.
Oförmågan att lösa Cypernkonflikten vilar som ett mörknande moln över hela förhandlingsprocessen.
I Turkiet uppfattade både EU-vänner och EU-fiender det som ett slag i ansiktet när franska nationalförsamlingen nyligen stiftade en lag som gör det brottsligt att förneka att armenierna under första världskriget utsattes för folkmord på, order av de dåvarande myndigheterna, och inte "bara" drabbades av krigets allmänna elände, vilket är dagens officiella turkiska ståndpunkt.
Turkiet fick 1963 ett avtal med EG av en sort som med tiden skulle kunna leda till fullt medlemskap. Turkiet blev medlem av Europarådet, 1949, och västalliansen Nato, 1952. Alltsedan den moderna turkiska staten skapades 1923 har den strävat både till att hävda sig själv och till att bli en jämställd partner till länderna västeröver.
Turkiet ansökte senast om medlemskap år 1987. Tolv år senare förklarade EU att Turkiet var tänkbart som medlem.
Men det har hela tiden funnits tvivel i EU på att Turkiet platsar. I länder som Frankrike, Tyskland och Österrike har dessa tvivel, med uppenbar folklig förankring, blivit till politik.
I Tyskland är Turkietfrågan speciell. Här bor fler människor med rötterna i Turkiet än i något annat EU-land. Förbundskansler Angela Merkels kristdemokrater vill inte ge Turkiet fullt medlemskap. Det är både för stort och för annorlunda. Edmund Stoiber, bayraren som en gång var kristdemokraternas kanslerskandidat, sade häromdagen att förhandlingarna borde avbrytas.
Socialdemokraterna i Merkels koalitionsregering är för Turkiets medlemskap, men säger att bättrar sig inte Turkiet måste man ändra sig.
När EU är så splittrat blir starkaste argumentet för att ändå fortsätta oron för vad som händer om man ger upp, alltså något slags trotsreaktion som ytterligare komplicerar läget i den del av världen där Turkiet har enormt värde som partner till EU och väst.
Turkiets moderat islamistiska regering tycks inte vilja bränna broar eller smälla igen dörrar. Premiärminister Tayyip Erdogan har nu senast antytt att lagen som förbjuder förolämpning av turkiskhet förtydligas, så att man slipper denna parad av pinsamheter, i vilken ingick åtal mot Orhan Pamuk för vad han sagt om det armeniska folkmordet. Pamuk är tilldelad årets Nobelpris i litteratur.
Enligt en turkisk opinionsmätning 2004 ville då nästan 70 procent se Turkiet som medlem av EU. I fjol var andelen under 60. Nu är bara 50 procent för och 45 uttalat emot.
Emot eller i alla fall skeptiska till EU har hela tiden varit den sorts autoritära, sekulära turkiska nationalister som ser fiender till landet överallt, hemma och utomlands, bland kurder, islamister, EU, greker, araber Dessa nationalister är starka inom militären och i statsapparaten, särskilt rättsväsendet. Nu verkar de vinna ökat stöd - från nejsägarna hemma och i EU.
Utrikes
Bo Ture Larsson