Neos provocerande perspektiv
Provocerande. Chefredaktören Sofia Nerbrand har lyckats etablera det liberala samhällsmagasinet Neo som av Sveriges avgjort intressantaste publikationer.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det första numret anslog en optimistisk ton, det andra hade en dystrare bakgrund, det färska tredje numret är mer blandat och har jämställdhet som tema. Avstampen är onekligen intressantare är de schabloner som valsar runt i de politiska salongerna. Gudrun Schymans och Göran Perssons och andras.
Neo lägger inte band på sig för att vara politiskt inkorrekt, om man säger så. Här levereras fakta utan ängsliga sneglingar på vad som går för sig. Perspektivet är ifrågasättande och utmanande. Och följaktligen särdeles uppfriskande och upplyftande.
Per Svensson skriver om hur välfärdsstaten svek kvinnorna. Tidsbrist har blivit det stora samhällsproblemet för en växande grupp, samtidigt som andra känner sig obehövda.
Annica Dahlström tar upp den känsliga frågan om mäns och kvinnors hjärnor. Att beskriva generella skillnader mellan könen framställs ofta som biologism, men att flumfeminismen förtränger att människan har en natur betyder inte att hon inte har det. Att de individuella skillnaderna är större inom grupperna och att miljön påverkar vilka arvsanlag som får blomma ut och vilka som undertrycks, är en annan sak.
Det är knappast en ideologisk handling att beskriva verkligheten som den är, och det borde inte vara kontroversiellt. Att det ändå är det säger något om hur perverterad vissas verklighetsuppfattning är.
Till det mest läsvärda på länge hör Peter Wennblads granskning av "det genusindustriella komplexet", alltså alla dessa organisationer som i namn av kvinnokamp är berättigade till skattemedel. Det mesta är rovdrift med skattebetalarnas pengar, mycket bränns på att avlöna bidragsansökarna (och det är ju något vi känner igen på inte bara detta område i vår egen lokala verklighet). Händelsevis var det just inom detta gebit som en statlig tjänsteman passade på att fuska åt sig hundratusentals kronor genom att fylla i påhittade ansökningar.
Neos kritik är en ingång till en mer sansad jämställdhetsdebatt. Så länge som den rådande skevheten i synen på mäns och kvinnors fria val dominerar maktetablissemangen, lär det bli svårt att göra en annan linje än den politiskt korrekta gällande. Att sedan alla föräldrar vet att det inte är en social konstruktion om man har söner eller döttrar hjälper föga när staten tar sig rätten att forma verkligheten och bryta strukturer.
Desto viktigare att motbilder görs tydliga och att andra röster gör sig hörda, att opinion bildas mot verklighetsförfalskning och hämningslös indoktrinering.
Att vilja uppnå 50-50 inom varje samhällsområde är totalitärt. Den liberala tanken accepterar att människors olika val leder till olika resultat. Det hindrar inte att mina val påverkas av om jag är man eller kvinna, tvärtom är det sannolikt.
TV-dokumentären "Könskriget" gjorde mycket för att avslöja feminismens undervegetation. Anslag som Neos kan bidra till att vädra ut en del unkenhet och få till stånd en friskare jämställdhetsdebatt.