Norge går mot en regeringskris
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan 2001 har Norge styrts av en borgerlig trepartiregering, bestående av kristelig folkeparti, höyre och venstre. Statsminister Kjell Magne Bondevik fick sin post, trots att höyre gjorde ett succéval 2001 och fick nästan dubbelt så många röster som Bondeviks parti. I år är prognosen att kristelig folkeparti tappar ytterligare och många höyreväljare säger sig vara missnöjda med att ett betydligt mindre parti ska leda regeringen.
Nuvarande regering sitter med mer eller mindre passivt stöd från fremskrittspartiet, som i denna valrörelse tydigt sagt att de inte tänker stödja en regering som leds av Bondevik. Det ser alltså dystert ut för nuvarande regering, med offentliga förhandlingar som inte bringar klarhet i förvirringen. Därtill kommer oenigheten om vilken politik som ska föras. Höyre menar att det är nog med offentliga utgifter inom äldreomsorgen och vill satsa mer på vägarna, medan kristelig folkeparti har just äldreomsorgen som sin favoritfråga.
Ändå har höyres partiledare, Erna Solberg, talat om att det rimliga är en tvåpartiregering eftersom venstre kan få svårt att klara spärren till Stortinget. Men flera ledande höyrepolitiker har pläderat för en koalition tillsammans med fremskrittspartiet.
På den vänstra sidan blockgränsen har arbeiderpartiet börjat vänja sig vid att vara ett normalt parti som alla andra. I mitten av juni lades ett 155-punktsprogram fram av partiledarna för arbeiderpartiet, senterpartiet och sosialistisk venstreparti. Någon regelrätt koalition finns dock inte och partierna går fram som självständiga partier i valet. Sedan får resultatet styra hur förhandlingarna kan utfalla.
I EU-frågan har partierna bestämt sig för att vara oeniga. I den stund arbeiderpartiet lämnar in en ansökan om medlemskap i EU, bryter en rödgrön norsk regering samman.
Vad som komplicerar vänsterblockets regeringsplaner är återigen fremskrittspartiet. Väljarna kan mycket väl rösta för en parlamentarisk situation där inget av blocken får egen majoritet. De senaste opinionsundersökningarna visar på ett tapp för Jens Stoltenberg och arbeiderpartiet, vilket gör att möjligheten att bilda en koalitionsregering med majoritet har minskat.
Arbeiderpartiet har inte heller regerat tillsammans med andra partier som jämbördiga parter. Det skulle vara en ny, och tämligen ovan situation. Vid förra valet tappade partiet en tredjedel av sina väljare, och insikten om att partiet inte längre har en särställning i norsk politik har så sakteliga sjunkit in.
De rödgröna har ändå på förhand enats om att Jens Stoltenberg ska bli statsminister vid valseger, och sedan får övriga ministerposter fördelas efter förhandlingar.
På ett eller annat sätt möter Norge en regeringskris. En minoritetsregering till höger eller en koalitionsregering till vänster med egen majoritet, kan inte helt och fullt undvika de problem som heter fremskrittspartiet och EU.
Fremskrittspartiet förespråkar vidlyftiga offentliga satsningar, men anses ändå vara ett parti hemmahörande på den borgerliga sidan. Med 15-20 procent av de norska väljarna bekom sig, kan inte partiet ignoreras. Den mest sannolika situationen är att fremskrittspartiet blir vågmästare och därmed kan utlösa en regeringskris. Kan verkligen arbeiderpartiet gå med på att regera med fremskrittspartiets tysta stöd? Och ges arbeiderpartiet ett sådant stöd?
Frågan om norskt EU-medlemskap är heller inte avgjord, även om den legat långt ned på dagordningen. Stoltenberg gör ingen hemlighet av var han anser sig höra hemma, men har än så länge inte ställt några ultimativa krav.
Oavsett hur det går i norska valet, kan norrmännen trösta sig med att man har råd med lite politisk cirkus. (SNB)
Utrikeskrönika