Ont, ja det gör verkligen ont! Ja så är det faktiskt, varje gång vi ser ett par halvsmutsiga händer med en liten pappersmugg som sträcks fram mot oss när vi kommer till affären för att handla gör det ont i oss. I andra änden av dessa händer ser vi en brunbränd sjaskigt klädd man eller kvinna som försöker få oss att lägga några kronor i muggen. Ibland finns det även en liten handskriven lapp där det står att personen behöver pengar för att skicka till någon sjuk anhörig i det land där de kommer ifrån.
Ja, det gör verkligen ont att se dessa stackars människor. Mest ont därför att de är européer och diskrimineras på grund av sitt etniska ursprung i sitt hemland.
Vi har som regel alltid gett dem några kronor, tills för en tid sedan. Det var vid ett besök hos en affär i Västervik som vi ändrade på det.
Det står en man med käpp utanför affären, vi hade gett honom pengar tidigare både vid den här affären men även när vi träffat på honom vid andra affärer. Vi gick in och handlade och pratade om att han skulle få en rejäl slant, han skulle få 50 kronor och en bit bröd. Den lycka som strålade från hans ansikte när han fick vår gåva går knappt att beskriva!
Vi satte oss i bilen, men kom på att vi glömt en sak när vi handlade. När jag gick tillbaka till affären var mannen borta. Han stod i kassan när jag kom in. Då jag betalade det vi glömt hade mannen redan gått ut. Kassörskan frågade mig om han fått några pengar av oss, vilket han fått, sade hon att han var inne och köpte ett paket cigaretter. Han fanns inte kvar utanför affären när jag kom ut.
Så i fortsättningen blir det inga fler slantar från oss till dessa arma människor, men en brödlimpa då och då kommer vi fortfarande att ge dem, det handlar trots allt om medmänsklighet. Vi kanske ses som väldigt rika människor av tiggarna, men om våra pengar används till att köpa cigaretter i stället för att som de påstår skall skickas hem till sjuka släktingar, då får det räcka med en bit bröd i stället. Den 50-lapp vi gav gick ju bara upp i rök. Men det gör fortfarande lika ont när pappersmuggen sträcks fram mot oss.