Inte kan det väl vara meningen att skolan ska vara en ekonomiskt vinstgivande verksamhet?
Vinsten för skolorna borde vara att ett bra pedagogiskt arbete, med trygga elever, på sikt blir en tillgång för samhället.
Vårt hjärta finns i Loftahammar, där skolan är livsnerven. Loftahammar är unikt, som med dess åretruntboende, driver affärsverksamheter och företag och som årligen tar emot så många besökande turister. Loftahammar är unikt, då det är litet, men ändå stort till ytan.
En del av de barn som bor här har redan idag en lång färdväg till skolan. Om Barn- och utbildningsnämndens förslag, att flytta verksamheten till Gamleby, går igenom känns barnens resväg för mig otänkbar. Detta kommer leda till en utflyttning ur kommunen.
När man väljer att leva på landsbygden, för att hålla den just levande, vet man att man kommer utsättas för olika prövningar. Man är införstådd med att kanske få pendla till arbeten, med långa restider, vilket man kan acceptera när landsbygden erbjuder en trygg och bra miljö för våra barn att växa upp i. Lärare och pedagoger som är verksamma i Loftahammar kan i små barngrupper i skolan tillgodose varje enskild individs behov och utveckling. Våra barn är här trygga i, och stolta över sin skola.
Skräcken som förälder i Loftahammar idag är att behöva beröva barnen den stora förmånen av att växa upp på Landsbygden, en landsbygd som borde ses som en stor tillgång. Skräcken som förälder i dag är att dessa små barn, ska färdas på undermåliga vägar, där hastigheten sänkts så att även kravet på underhåll kan sänkas. Skräcken att de på vintern ska färdas på vägar där varken halkbekämpning eller snöröjning ligger högt på prioriteringslistan. Att vägen dessutom sträcker sig genom ett mycket vilttätt område är inte att förglömma. Vi på landsbygden är ju inte på något sätt skattebefriade, men vi blir hela tiden berövade sådant som våra skattemedel borde finansiera. Skattemedlen strös istället över tätorten, och vi på glesbygden ska åstadkomma själva. Ändå är det inte främmande för oss med en skattehöjning, om detta skulle betyda att vår skola och vårt liv på landsbygden kan fortgå och fortsätta utvecklas.
Det är sorgligt att allt ska riktas till en kärna, att man inte ser till kommunens faktiska yta, med alla dess möjligheter och tillgångar, utan istället bara fortsätter att amputera dess lemmar, tills inget liv finns kvar.