Vid årsskiftet inleds en ny era i Sveriges rovdjurspolitik. I och med att riksdagen den tionde december beslutade om rovdjurspropositionen, får vi från årsskiftet en förvaltning av rovdjur i landet som bygger på rimliga mål och en decentralisering av besluten.
Sverige har aldrig haft så många stora rovdjur som vi har idag. Det är något som gläder alla som vårdar vår biologiska mångfald. Men, det ställer också krav på att förvaltningen av arterna tar hänsyn till de som lever och är verksamma i rovdjurstäta områden. Vi måste finna normalläget för rovdjursförvaltningen som utgår från att stammarna har nått nivåer med stabil tillväxt och livskraftighet.
När det gäller jakt på rovdjuren har debatten, efter det att propositionen presenterades, tyvärr missriktats. Inget i de nya målen handlar om massavskjutningar eller kraftiga begränsningar av stammarna. Målen bygger i stället på att behålla en så kallad gynnsam bevarandestatus, det vill säga att formulera ett mål för förvaltningen, ett mål som inte får underskridas. Om så skulle ske, att uppsatta mål i förvaltningen underskrids – måste särskilda åtgärder sättas in för att återfå livskraftigheten.
I delar av landet har vi en hög koncentration av vissa rovdjur. Där måste förvaltningen kunna utformas så att koncentrationen av främst varg och björn blir mindre.
En annan skevhet i debatten har varit att rovdjurspropositionen öppnar upp för jakt på kungsörn. Detta är helt fel. Propositionen innebär ingen försvagning av skyddet för kungsörnen och det kommer inte att bli tal om att jaga arten. Vi fastställer att kungsörn har gynnsam bevarandestatus i Sverige, en nivå som sätts till 150 häckningar och innebär dokumenterade föryngringar. Det är i princip samma mål som i den förra rovdjurspropositionen. Det uttrycktes då i något vagare termer, 600 häckande par, som inte tog hänsyn till om det blev någon föryngring eller ej. Men samma sak råder här – gynnsam bevarandestatus har inget att göra med begränsning av kungsörnsstammen utan är en nivå som förvaltningen aldrig ska underskrida.
Det har varit viktigt för oss att bygga förvaltningen på det samlade rovdjurstrycket i Sverige. Förekomsten ser dessutom olika ut i olika län, och vi måste ge förvaltningen utrymme att regionalt anpassa åtgärderna.
Naturvårdsverket ansvarar som expertmyndighet för att länsstyrelsernas samlade insatser följer de uppsatta nationella målen.
Rovdjursdebatten i Sverige har rört upp många känslor och utgått från låsta positioner. Det kommer sannolikt att fortsätta vara så ett tag. Men med en uppdaterad målbild för rovdjursförvaltningen och en förstärkning av det lokala inflytandet, är förhoppningen att vi successivt kan komma in i en ny fas. Det är vårt och alla politikers ansvar att se till att förvaltningen av våra rovdjur ska kunna ske på ett sådant sätt att det inte påverkar verksamheter på svensk landsbygd eller tamdjurshållning negativt.