Tiderna förändras, det är bara att acceptera. Detta brukar sägas lite hånfullt till konservativt sinnade av dem som inte förstår sig på konservatismen. Men förstår de ledande politikerna inom Allianspartierna och Socialdemokraterna vad Sverigedemokraterna nu egentligen gör, när de från och med slutet av november har börjat kalla sig för ett "socialkonservativt" parti?
Med anledning av Socialdemokratins världsunika dominans under hela 1900-talet har svensk samhällsdebatt kommit att bli ett enda stort träsk av politiska floskler från andra världskriget. Detta har medfört att vi i dag i stora avseenden förhindras att tala om politik sådan den är - för att i stället debattera vem som säger vad, vilka dolda motiv som kan förmodas ligga bakom detta och vad som egentligen ska få sägas.
Riksdagens nykomling SD har sedan tidigare värdekonservativa inslag i sina program och nu ansluter de sig alltså till socialkonservatismen som partiets huvudideologi. Låt oss för en stund bortse från möjligheten att detta är en fasad, och i stället fokusera på de realpolitiska implikationerna.
Det nya idéprogram som SD antagit i samband med detta är inte någon "Mein Kampf" i pamflettform. Det var inte deras gamla idéprogram heller, även om det i media ofta verkat så. Faktum är att det parti som bäst lyckats förena invandringskritiska röster i Sverige av överlevnadsskäl har varit tvungna att ta sig ur floskelträsket genom att bredda sin politik och lägga sig till med en ideologi som har bättre rykte än nationalismen - och nu har de alltså i stället vänt sig till socialkonservatismen.
Detta val är betydligt smartare än att bara lägga sig till med en större ideologi som SD kan bredda sin politik utifrån. De gör nämligen därmed både anspråk på den traditionella borgerlighetens numera övergivna idégrund konservatismen, samtidigt som de gör anspråk på den ideologi som givit upphov till de samhällsmodeller som det moderna Sverige bygger på. Både välfärdsstaten och folkhemmet är nämligen uppfunna och utvecklade av socialkonservativa tänkare och statsmän innan Per Albins "nya socialdemokrater" bestämde sig för att de skulle lägga sig till med dessa icke-marxistiska idéer som ett sätt att modernisera S på 1930-talet.
Utifrån den socialkonservativa ideologin kan alltså SD fiska å ena sidan traditionella borgerliga väljare som tröttnat på liberalism och teknokrati, och å andra sidan traditionella socialdemokratiska väljare som vill ha en robust välfärdsstat. Och med en stor och internationellt väletablerad ideologi som idégrund kommer det bli svårare att hävda att SD är populister.
Tiderna förändras och det gör självfallet även partierna. Varken S eller M är i dag särskilt lika de partier de var för 100 eller 30 år sedan. SD för sin del verkar rätt annorlunda än partiet var för 15 år sedan. I det senare fallet har det visserligen gått betydligt kortare tid, men omvänt är det uppenbart att alltfler väljare inser att S och M aldrig mer kommer att bli vad de en gång var. Detta sätter stor press på det politiska systemet så som vi har känt det. Särskilt stor press sätts på den växande rörelse av yngre respektive intellektuella konservativa (se till exempel Newsmills långa artikelserie under våren) som inte identifierar sig med SD och inte heller vill förknippas med främlingsfientlighet.
Vi bör nog låta framtiden utvisa om det någonsin kommer att gå en direkt politisk linje mellan Storbritanniens premiärminister David Cameron, den främste företrädaren för socialkonservatism i dag, och Sverigedemokraterna. Men med tanke på att S, MP, M och SD är de partier som i våra dagar diskuteras mest bland vanliga människor utanför den egna väljarkåren, är det bara att konstatera att vi måste förbereda oss bättre för framtiden än att enbart se bakåt.