Nya vindar i utbildningspolitiken
Nytänkande. Jan Björklund och Lars Leijonborg står för välbehövligt nytänkande i utbildningspolitiken. Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Leijonborgs partikamrat Jan Björklund, ny skolminister, kommer bland annat att revidera det förslag till ny skolplan som den tidigare skolministern Ibrahim Baylan inte lyckats få riksdagen att anta.
Alla barn ska nå de grundläggande målen i alla ämnen, säger regeringen. Det borde vara självklart, men så är det inte i den svenska socialdemokratiska skolan.
Gymnasieskolan ska delas upp i en studieförberedande och en yrkesinriktad del. Den svenska idén om att alla gymnasieelever ska få högskolebehörighet har haft förödande konsekvenser i form av skoltrötthet, utslagning och avhopp från gymnasiet. Det finns ett stort behov av en yrkesförberedande gymnasieutbildning som fungerar mera som en lärlingsutbildning.
En matematik och NO-satsning ska genomföras.
Friskolor och kommunala skolor ska arbeta på lika villkor. Så är det redan i dag i teorin, men inte i praktiken. Många kommuner missgynnar systematiskt fristående skolor, både ekonomiskt och administrativt. Det kan handla om förhalade bygglov, om krångel med lokaler och om alla möjliga andra käppar i hjulen som kommunerna kan komma på. Ett klargörande av vad som gäller och möjligheter att på något vis bestraffa kommuner som bryter mot reglerna är tacknämligt.
Den borgerliga regeringens fokus på skol- och utbildningsområdet står i bjärt kontrast till decennier av socialdemokratisk skolpolitik, som bestått av lika delar passivitet och politisk aktivism.
Kombinationen har varit förödande för den svenska utbildningens kvalitet. Kravlösheten, bristen på ordning och respekt för kamrater, lärare och annan personal har lett till att svenska elever presterar allt sämre. Skolans centrala roll som kunskapsförmedlare har helt hamnat i skymundan när en hel mängd andra "samhälleliga" mål har fått ta överhanden.
Kravlösheten har drabbat de svagaste eleverna hårdast. Detta måste förändras och det måste ske nu.
Allt är naturligtvis inte dåligt överallt - långt ifrån. Många skolor gör ett fantastiskt jobb trots besvärliga förutsättningar. Den friskolereform som den förra borgerliga regeringen genomförde har bidragit till kvalitetshöjningar även i den kommunala skolan, som faktiskt på sina håll måste anstränga sig för att få behålla sina elever.
Även på den högre utbildningens område blåser det nya vindar. Det är inte bara det att Lars Leijonborg vill förändra lärarutbildningen- något alla utom socialdemokratiska skolpolitiker vet är nödvändigt om skolan ska kunna förbättras.
Den statliga styrningen av den högre utbildningen ska minska, det ska bli slut på politikerdominansen i högskolestyrelserna och forskningspengar ska i högre utsträckning gå direkt till fakulteterna, utan politisk inblandning. Anslagen till forskningen ska dessutom ökas utöver det som redan har beslutats av riksdagen.
Detta är alldeles utmärkt. Inte minst är det uppmuntrande att regeringen inte väntar, utan genast tar tag i en av de absolut viktigaste frågorna: Svensk utbildningskvalitet och dess konsekvenser för Sveriges konkurrenskraft i framtiden.