Jag har med intresse noterat den senaste tidens debattartiklar angående palliativ vård undertecknade (KD) och (M) i VT. Efter att min fru nyligen gick bort efter en längre tids sjukdom har jag själv kommit i kontakt med den verklighet som diskuteras på det teoretiska planet bland våra politiker och tjänstemän.
Att det inte finns en särskild vårdenhet för palliativ vård på Västerviks sjukhus är givetvis inte acceptabelt. Speciellt med tanke på att det, vad jag förstår, finns ett beslut om att så skall vara efter en revision av landstingets revisorer 2006. Denna revision ligger efter vad jag kan förstå och samlar damm i någon skrivbordslåda i hopp om att den skall glömmas bort. Efter att ha läst Moderaternas och Kristdemokraternas debattartiklar noterar jag att det fattas ett mycket viktigt perspektiv i debatten - nämligen hur det fungerar för dem som i dag utför den palliativa vården på akutavdelningarna, avsedda för just akutvård.
Min fru och jag kunde inte ha önskat oss en bättre vård, ett större engagemang eller något annat. Allt fungerade perfekt men det hade sitt pris för personalen. Min fru har under de senaste sex åren vid ett stort antal tillfällen haft anledning att i olika långa perioder från ett par dagar till flera veckor, varit inlagd på avdelning 1. Under alla dessa år har vi utvecklat en väldigt nära relation med personalen, varav många var med på hela resan.
Självklart blev min frus bortgång en traumatisk upplevelse för många i personalen vilket föranledde ett debreafingmöte dagen efter att min fru gått bort. Många hade svårt att hantera känslorna och två dagar efter var jag själv uppe på avdelningen och talade med hela den närvarande personalen på en morgonfika. I första hand för att tacka för allt det fantastiska arbete de lagt ned under åren och de sista dagarna, men framförallt ville jag ge dem mitt stöd och delge dem min frus uppskattning och tacksamhet då många av dem kanske inte var mentalt rustade för den situation de hamnat i.
Hade det funnits en palliativ vårdenhet hade personalen varit bättre mentalt rustade för att hantera situationen. Speciellt synd tycker jag om den elev/praktikant som bara några timmar innan min fru gick bort kom in på rummet (fel rum) och föreslog att min fru skulle dricka en liter kontrastvätska innan röntgen. Ett litet misstag som i den föreliggande situationen blev en mycket jobbig upplevelse för eleven som inte visste att min fru kanske bara hade ett par timmar kvar i livet. Bara några timmar innan min frus bortgång kom en städerska in på rummet och ville städa. Vad hade hänt om jag inte varit där och talat om att det kanske inte var rätt tid att städa rummet. Hur hade hon mått om min fru avlidit medans hon var på rummet och städade?
En annan aspekt är att det blir en olustig situation för medpatienter och deras anhöriga på besök. Det är svårt att vara diskret med att någon avlidit på avdelningen vilket skapar oro för andra svårt sjuka och deras anhöriga, vilket ibland även kan vara barn på besök.
Avslutningsvis vill jag säga att kompetensmässigt är samtliga inblandade på avdelning 1 samt kurator och smärtspecialist utan tvekan kvalificerade att utföra palliativ vård. Däremot har de inte anpassade resurser och deras primära arbetsuppgifter är att bedriva akutvård vilket gör att deras arbetssituation inte på något sätt är avundsvärd. Påståendet att det finns fem palliativa vårdplatser utspridda på avdelningarna är dessutom helt felaktigt. Den palliativa vården bedrivs i vanliga vårdrum, utan extra resurser och av personal utan specialutbildning i palliativ vård. I praktiken hamnar du där det finns plats och tas om hand om av dem som har tid. Detta är ett faktum som inte kan, ska eller bör nonchaleras av våra landstingspolitiker och tjänstemän. I vårt fall drabbade detta framförallt personalen då vården i sig var helt utan anmärkning. Västervik har ett av landets bästa landsortssjukhus men att vi inte har en vårdenhet med för ändamålet anpassade resurser, såväl utrustnings- lokal- och personalmässigt, för palliativ vård är oacceptabelt ur såväl patient-, anhörig-, som personalperspektiv.