Och den ljusnande framtid är vår?
Pratminister. Nog kan hon hålla låda, förskoleministern Lena Hallengren från Kalmar, men det finns tillfällen då hon gjorde bäst i att avstå.Foto Claus Gertsen / SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är dessutom väldigt ovanligt att riksdagen på eget initiativ väljer att fylla sin huvudfunktion, nämligen att stifta lag och därmed vrida vapnet ut händerna på regeringen. Det brukliga är annars att regeringen har ett färdigt förslag, en proposition, som sedan röstas igenom efter sedvanlig byråkratisk behandling i riksdagens utskott och kammare.
Nu införs etableringsfrihet för fristående förskolor. En annan nyhet är att både kommunala skolor och friskolor kan beläggas med vite, som förutbestämda böter kallas i dessa sammanhang, om man inte tar itu med problem, som måste tacklas. Det blir en hårdare press på kommunalt skolansvariga att se till att saker och ting blir gjorda, och friskolorna får en chans att rätta till felaktigheter, i stället för att klappa igen.
Tidigare har kommunerna, på mer eller mindre godtycklig grund, kunnat stoppa nya förskolor. Alliansen och miljöpartiet menar, med all rätt, att det är upp till föräldrarna att avgöra om en ny förskola är tillräckligt bra för att den skall kunna etablera sig.
Föräldrar skall inte, vare sig bildligt eller bokstavligen, behöva stå med mössan i hand på kommunens skolkontor och be att få byta förskola eller skola för sina barn. Det skall finnas en rätt att välja ett alternativ utan att behöva motivera det.
Vad talar rimligen emot? Ingen skulle komma på tanken att avkräva en kund på Ica ett svar om varför han inte valde Konsum eller Hemköp, eller vice versa. Men i den offentliga sektorn har motsvarande valfrihet på det hela taget varit en främmande tanke. Trots att svängrum för konkurrens och fritt val alltid leder till större nytta för konsumenterna, har inte denna insikt fått fäste när det gäller offentligt finansierade tjänster. Sanningen att säga är det en föreställning som hör hedenhös till.
I friskoledebatten har framför allt de så kallade konfessionella friskolorna - det vill säga friskolor med en eller annan religiös profil - på sistone stått under attack från det politiska maktetablissemanget. En illasinnad ideologisk attack, som skär alla över en kam, får man nog lov att säga. Även inom borgerligheten finns det särlingar, som i den politiska korrekthetens namn, tjuter med ulvarna.
Socialdemokraterna vill kort och gott förbjuda religiösa friskolor, och knappast oväntat var det "risken" för religiösa förskolor, som den snackesaliga förskoleministern Lena Hallengren målade upp i riksdagen på onsdagen. Men även föräldrars rätt att välja skola åt sina barn på religiös eller konfessionell grund är en fundamental medborgerlig rättighet. Och förskola i om möjligt än högre grad, självklart.
Tänker man efter, är det mer än lovligt arrogant av en politisk makthavare att försöka styra andras barn till den ena eller andra förskolan/barnomsorgen. För Lena Hallengren vore det bästa om hon höll kvar foten i klaveret.
Men med onsdagens riksdagsbeslut bör rimligen hotet mot fristående skolor och förskolor - religiösa eller sekulariserade eller rent av ateistiska, profilerade eller helt vanliga oprofilerade - vara desarmerat. Den kommunala betongfronten i skolpolitiken har fått sig en törn, och det har vi alla anledning att skåla för. Föräldrar, elever och lärare har fått större möjlighet att själva avgöra vilken skola som är bäst för dem.