Och den mest lyckade surströmmingen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag delar passionen för kräftor, det vill säga den sort som kommer från svenska sjöar och vattendrag, helst i vår egen kommun.
Det är tur att det finns sådana här stunder att glädjas åt mitt i en valrörelse. Och nu står en ännu större läckerhet för dörren. Surströmmingen, nämligen.
Premiär i dag, tredje torsdagen i augusti, visserligen inte enligt lagen längre, men i anständighetens namn går man inte händelserna i förväg.
Det finns gränser för hur mycket våld man får lov att göra på traditionen.
Mycket snålvatten har runnit ur mungiporna sedan jag begick min första surströmming. Det var i Södertälje i min blåa ungdom. Odören ledde mig till rätt dörr i det gamla, anrika hyreshus, dit jag var inviterad.
En utmaning för en otränad näsa, det kan jag försäkra, men vid första tuggan for den tysta frågan genom mitt huvud, hur någonting som stinker så vedervärdigt kan smaka så himmelskt gott.
Men trägen vinner. Numera lyster mig doften av de silvriga godbitarna burken lika rent och högt som smaken av deras kött.
Surströmmingen skall ha en kraftfull sälta, och den skall vara röd och fast i köttet. Den skall läggas på tallriken direkt från burken, utan att sköljas eller kvalitetsförsämras på annat sätt. Ofta rekommenderas "klämma", men den sortens avarter tänker jag inte tipsa om.
Den gastronomiska finessen är i detta fall som i så många andra: Ju enklare desto bättre. Strömmingsfilé, ej alltför finhackad röd lök, mandelpotatis (eller annan fast sort).
Som tillbehör hårt tunnbröd, smör och väl lagrad Västerbottenost (eller annan av motsvarande kaliber). Öl med hög beska och minsta möjliga sötma, snaps efter behag, men för guds skull inget sött där heller.
Nu är smaklökarna i dallring såsom asplöv i en vårstorm.
Men talesättet om en snaps per strömming kan vara förrädiskt, det vill jag varna för. Räkna hur mycket det blir om du äter tio strömmingar. En del yrar om att det skall vara mjölk till surströmming. Det är lika barbariskt som att servera jordgubbssaft till oxfilén.
Med detta har jag strängt taget berättat det väsentliga om förra seklets mest lyckade surströmmingsskiva. Den utspelade sig hos Hans Svensson, konstnär i Mysinge på södra Öland.
Hans hade bjudit in till ateljén i sin gamla stenlada, och jag skulle göra ett uppslag i Barometern inför surströmmingssäsongen.
En bordets gycklare som han är överraskade Hans med Surströmming Cosmopolite som entré, en obeskrivlig skapelse med bland annat surkål och oliver, att toppa med Gammeldansk. Sen klämde vi några burkar och mådde furstligt gott. Strömmingen var precis som den skall vara.
Till kaffet och Hans Svenssons suveräna kladdiga chokladkaka kom jag i delo med en styrelseledamot i Strindbergssällskapet om vilken författare som är störst: Hjalmar Söderberg eller August Strindberg.
Så porlar också den andliga esprin i surströmmingens kölvatten. Jag håller fortfarande på Hjalmar, vid vars sida August är en tölp.
Nästa dag skrev jag mitt reportage, som väckte berättigad uppmärksamhet, med åtföljande recept och allt. Publiceringsdagen hann jag inte sätta min fot på redaktionen, förrän telefonen ringde. Det var en ängel, som tackade och berättade att hon skulle ha surströmmingskalas på kvällen och tänkte göra precis som vi, men skulle det vara så mycket konjak i chokladkakan?
- Ja, svarade jag, den blir ju lite kladdig.
En titt i tidningen efter samtalet. Det stod 6 dl konjak i receptet. Deciliter, inte centiliter. Garanterat kladdig chokladkaka.
Men låt nu Göran Persson och Fredrik Reinfeldt stå där och ropa på torgen. Det är mycket mer bildande och patriotiskt att mötas över strömmingsburkarna. Men glöm inte vad jag sagt: centiliter, inte deciliter. I glasen såväl som i bakverken.