Och så sätter vi fart mot valet
Terminsavslutning. Riksdagen har tagit semester. Nu väntar en het politisk sommar. Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det har varit kaotiskt på slutet.
Sessionssalen i riksdagshuset byggs om för att erbjuda just det som finns i den tillfälliga lokalen, den mer än hundraåriga andrakammarsalen, nämligen en närhet som tros stimulera till en bättre debatt.
Dessutom visar regeringen brist på respekt när man planerar arbetet så illa att förslag sent på året öses över de folkvalda. Det kan förklaras med att regeringen så länge haft annat att tänka på än att styra riket. Mest har ju regeringen tvingats värja sig mot kritiken om oförmåga att styra riket, i en krissituation.
De brister som bekräftades och uppdagades i och efter utredningen om tsunamikatastrofen dominerade den politiska scenen i flera månader, från det att ordföranden Johan Hirschfeldts lät bomben brisera den 1 december till Laila Freivalds avgång som utrikesminister 21 mars och med fortsättning i den ännu inte avslutade följetongen om statssekreterare Lars Danielssons problem att minnas.
Det andra starka temat sedan i fjol höstas har varit den borgerliga Alliansens konsolidering. Det har funnits bakslag, direkt pinsamt i svårigheten att enas i frågan om en misstroendeförklaring mot regeringen efter tsunamikommissionens rapport. Men riksdagsåret slutade med en desto mer övertygande demonstration av Alliansens vilja och förmåga att visa upp ett trovärdigt alternativ för väljarna. Med uppgörelsen om energipolitiken har den borgerliga fyrklövern vridit ett viktigt vapen ur händerna på Göran Persson.
Kontrasten till regeringstrojkan är slående. Ena minuten vill de två stödpartierna in i regeringen och Göran Persson gullar tillbaka. Nästa minut dömer de tre ut varandra som djävulens redskap.
Det tredje stora som hänt är att det nuvarande regeringsunderlaget kommit ikapp Alliansen i opinionsmätningarna, ja, någon gång legat över. Alliansens tidigare klara försprång är borta.
Kymigt för Alliansen. Bryr sig väljarna inte om skandaler och uppenbar politisk inkompetens? Låter de sig bedras av "satsningar" på bidrag och löften om godsaker, som regeringen kan strö omkring sig tack vare en internationell högkonjunktur?
Men det kan också vara så, att Alliansens uthålliga arbete skapat det opinionsläge som nu, enligt Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning, ger en bättre chans till regeringsskifte än både 1998 och 2002.
Undersökningen gjordes i maj. Resultatet är i linje med vad vi kommit att vänta oss. Moderaterna går fram kraftigt jämfört med katastrofvalet 2002. Folkpartiet och kristdemokraterna backar. Centern stagnerar. Till vänster minskar socialdemokraterna och vänsterpartiet. Miljöpartiet ligger osäkert nära fyraprocentspärren.
Allianspartierna har ökat med 1,2 procentenheter sedan förra mätningen i november. Motståndarna står still. Jämnt skägg på det hela taget, med andra ord. Stödet för mer eller mindre rumsrena "Övriga partier" minskar.
Sommaren blir het, i alla fall politiskt. Det är svårt att se Alliansen som annat än favorit i kraftmätningen. Men skall politiken vara trovärdig i längden måste den övertygande visa sig syfta till någonting i grunden annorlunda än Göran Perssons Sverige. Handlar det däremot om att revidera den socialdemokratiska välfärdsstaten i marginalen kan man undra varför väljaren skall lägga sin röst på kopian i stället för originalet.
Ledare