Och statsministen smet till Gnesta
Grävde sand i Gnesta. Göran Persson invigde en järnvägsstation i stället för att svara på frågor i riksdagen. Foto: Mark Earthy/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I går morse yttrade sig hans ointresse och bristande engagemang i att statsministern tog ett spadtag för en ny tågstation i Gnesta i Södermanland - när han rätteligen skulle befunnit sig i riksdagen, för att svara på frågor om sin bedömning av vad statssekreterare Lars Danielsson sade och gjorde annandagen 2004 och betydelsen härav för förtroendet för statsförvaltningen.
Det säger något om President Perssons respekt för landets högsta beslutande organ och dess ledamöter. Arrogansen förnekar sig inte.
Göran Persson och regeringen är trötta på att stöta och blöta sin (brist på) hantering av tsunamikatastrofen, det vet vi. Att klä sig i säck och aska, för att inte hamna skevt i förhållande till allmänna opinionen, går för sig. Någon egen vilja att reda ut saken har statsministern däremot inte visat prov på. Än mindre att dra några konsekvenser av den vad beträffat det politiska ansvaret.
Och just därför kommer den att fortsätta att förfölja regeringen.
Landets statsminister borde begripa att visa en gnutta respekt för riksdagen. I stället väljer han att "lämna över" till vice statsministern Bosse Ringholm. Kanske hade en och annan blivit besviken i Gnesta om Göran Persson hade tagit sitt ämbetsansvar visavi riksdagen på allvar. Men det hade nog gått att uppbåda förståelse för en sådan prioritering.
Bosse Ringholm lät meddela att statsministern sagt precis allt inför konstitutionsutskottet och inget hade att tillägga. Vem hade väntat sig annat?
Vad gäller Lars Danielsson får justitieombudsmannen fortsätta granska om Göran Perssons närmaste medarbetare är mer än lovligt förvirrad, eller om han sökt försköna bilden av sitt eget agerande jämfört med kollegers.
Folkpartiets Allan Widman och kristdemokraternas Stefan Attefall hade riktat sig direkt till statsministern. Det var dennes bord, inte Bosse Ringholms.
Visst måste Sveriges - till rangen - främste politiker tillåtas att ransonera sin tid, och blanda det lättsamma och det allvarliga. Och inget ont om Gnesta. Men Sveriges riksdag är, trots allt, viktigare i ett sammanhang som det här.
Bosse Ringholm är sedan tidigare känd för sin förmåga att tala med karbonpapper i munnen. Men nu fann Allan Widman att det inte var en upprepning när Ringholm konstaterade att Danielsson kan ha förväxlat dagar och vilka personer han talat med den där ödesdigra annandag jul.
Enligt vice statsministern är detta alls inte nytt. Men Lars Danielssons egen reservationslösa "minnesbild" - vidhållen senast inför JO - är ju att han i telefonsamtal med kabinettssekreterare Hans Dahlgren försäkrade sig om att utrikesdepartementet hade koll på utvecklingen. Som stöd för detta har han i brev till Dahlgren åberopat sina minnesanteckningar. Inför JO har han förklarat att han inte förde några anteckningar.
Nu verkar det alltså göras gällande att statsministern inte fick någon betydelsefull information alls om regeringskansliets grepp över situationen. Vem befann sig var och talade med vem om vad? Det ena ryktet efter det andra, det ena mer bisarrt är det andra, om vad den ena eller andra hade för sig, är i svang sedan länge.
Det hade onekligen varit intressant att få detta belyst av statsministern personligen. I stället föredrog han, som Stefan Attefall formulerade sig, att gräva sand i Gnesta.
Det är onekligen oroväckande att landet styrs av makthavare, som inte vet vad de gör, när deras närvaro är som mest påkallad.