Och vem försvarar Sverige?
Svensk trupp i utlandet. Låt gå för det, men först måste vi kunna försvara oss själva. Foto: JAN COLLSIÖÖ/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tom Heyman, tidigare moderat riksdagsledamot, numera kandidat för junilistan, drev det isolationistiska temat vidare - inga internationella insatser, stopp för svensk vapenexport och fortsatt upphöjning av alliansfriheten till helig dogm. Traditionellt isolationistisk vänster - eller kanske snarare miljöpartipolitik med andra ord - som om Sverige var en egen liten bubbla som existerade helt oberoende av vad som händer i övriga världen.
Så har ju verkligheten aldrig sett ut och gör det än mindre i dag. Det inser en annan av deltagarna i SvD-debatten - översten och försvarsanalytikern Bo Pellnäs - som i sitt inlägg pekade på att även om Sveriges säkerhetspolitiska situation är god så finns det många osäkerhetsfaktorer i vår omgivning, framför allt Ryssland. En ansvarsfull försvarspolitik måste därför också ta hänsyn till de nationella behoven och inte enbart inriktas på internationella insatser.
Pellnäs har naturligtvis rätt, vilket försvarsministern på sätt och vis erkände i sitt inlägg på måndagen. Det svenska försvarets främsta uppgift är självfallet att försvara det svenska territoriet mot främmande angrepp. Internationella insatser är viktiga - och blir allt viktigare - men om vi inte försmår sköta den grundläggande uppgiften kommer vi heller inte att kunna utföra uppdrag på andra håll i världen.
Naturligtvis ska man inte förledas att bli försvarsromantiker, en sådan som till varje pris vill ha kvar alla gamla förband och regementen bara för att de alltid har funnits. Nya tider ställer nya krav, också på försvaret och dess organisation och förändringar är nödvändiga. Problemet med de senaste årens svenska försvarspolitik är inte effektiviseringarna i sig, utan att man har slängt ut barnet med badvattnet.
Efter Sovjetunionens fall bestämde sig ansvariga försvarspolitiker helt sonika för att nu finns det ingen hotbild längre, nu kan vi skära ner. Och så skedde. I själva verket inledde statsmakterna Sveriges avrustning.
Nu sitter vi där, med ett allt mer auktoritärt och odemokratiskt Ryssland, vars relationer med exempelvis Lettland är milt sagt ansträngda. Vad händer den dag Rysslands president Putin bestämmer sig för att med vapenmakt "skydda" den ryska minoriteten i Lettland?
Att Sverige - trots dogmerna om alliansfrihet och neutralitet - i många år åkt snålskjuts på Nato är vi alla medvetna om. Nu litar vi på att Nato ska ta ansvar för att försvara sina baltiska medlemmar. Men själva är vi inte beredda att bidra till gemensam säkerhet.
Visst kan svenska soldater och svensk militär kompetens göra stora insatser utomlands. Det råder tyvärr ingen brist på internationella oroshärdar där svensk trupp kan göra nytta. Men då måste vi också vara beredda på att det faktiskt rör sig om krig på riktigt och att svenska soldater kan bli skadade och till och med dödade. Fredsbevarande insatser i exempelvis Afghanistan eller Kongo-Kinshasa är på riktigt. Det är inte som i ett dataspel eller en äventyrsfilm. Är den svenska opinionen mogen för det?
För att kunna hjälpa andra måste vi hjälpa oss själva. Vi kan inte förlora den grundläggande uppgiften att försvara landet ur sikte när vi planerar framtidens försvar. Efter det beryktade 1925 år försvarsbeslut, stod Sverige med strupen blottad vid utbrottet av andra världskriget. Vi gick fria från krigets fasor uteslutande tack vare tur och anpasslighet. Det är inte säkert att ett försvarslöst Sverige klarar sig lika lindrigt undan nästa gång.