Odemokratisk antisemitism
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är inget nytt att arabiska ledare ser Israel som en fiende. Den palestinska kampen för en självständig stat, har saboterats av arabvärldens ovilja till en tvåstatslösning. Palestiniernas förre ledare, Yasser Arafat, fick fler uppmuntrade klappar på axeln när han deltog på antisionistiska kongresser i Iran, än när han förhandlade med israeliska politiker. Därav formades hans syn på Israel, en syn som först efter hans död kunde modifieras av hans efterträdare, Mahmoud Abbas.
Reaktionerna på den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads uttalande om att utradera Israel från kartan, har väckt berättigade reaktioner i stora delar av världen. Det märkliga är inte att protester och fördömanden dyker upp, att Irans ambassadörer kallas upp till EU-ländernas utrikesministrar eller att Ryssland också tydligt markerar mot uttalandet. Värre är att Iran inte tidigare uppmärksammats för vad landet är: Ett politiskt högriskland, där anständighetens spärrar saknas.
Irans kärnkraftsprogram sägs enligt regimen vara initierat för att lösa landets framtida energiproblem. Detta uttalande kommer från regeringen i ett av världens största oljeproducerande länder. Många europeiska ledare väljer att hellre tro på den förklaringen, än att sätta press på den iranska regimen.
Det iranska presidentvalet tidigare i år orsakade protester från exiliranier i flera länder. Den studentrörelse som känt av ett relativt stort stöd från delar av befolkningen blev tillbakatryckt och reformvännerna flyttades bort från det politiska inflytandet. Ny president blev en tydlig anhängare till den bortgångne religiöse diktatorn Ayatolla Khomeini. Därav Ahmadinejads citat från Khomeini att "radera Israel från kartan".
Syrien har problem nu när dess inblandning i mordet på den libanesiske premiärministern Rafik Hariri blivit uppmärksammat i en FN-rapport. Syrien, tillsammans med Iran och Irak, har ofta varit drivande i olika utspel gentemot Israel. Nu är Iraks förre diktator Saddam Hussein inför rätta, och landet utgör inte längre ett direkt hot mot Israel. Syrien är satt under press och då passar den iranske presidenten på att sprida antisemitiska slagord.
Israel har krävt att Iran borde uteslutas ur FN, något som inte fått något stöd av andra länder.
USA har en nyckelroll i Mellanöstern. Som Israels bundsförvant står USA principiellt bakom Israel och dess rätt till fortsatt existens. Samtidigt är demokratiseringen av Irak det viktigaste kortsiktiga målet i Mellanöstern för den nuvarande amerikanska presidentadministrationen. Förhoppningen är att ett demokratiskt arabland ska visa vägen för de övriga.
Demokratisering och ökad läskunnighet är två faktorer för att minska den arabiska antisemitismen. Nuvarande politiska ledare kan utnyttja okunskap och maktlöshet för att hetsa mot Israel, något som avsevärt försvåras när medborgarna ges rösträtt och yttrandefrihet.
Palestinierna skulle också gynnas av demokrati och ökad informationsspridning, eftersom Israel lättare kan ha fungerande diplomatiska förbindelser med folkvalda ledare.
Antisemitism och antisionism är gamla och svårutrotade företeelser. Det är inte sannolikt att fientlighet eller misstänksamhet gentemot judar och mot staten Israel kan upphöra inom överskådlig framtid. Att ha antisemitism som statsideologi, vilket dagens Iran är exempel på, lär dock vara svårare för en demokratiskt styrd stat. Där finns alltid plats för röster som protesterar mot de värsta galenskaperna. (SNB)
Utrikeskrönika