Olof Palme - värd att minnas
Aktuell. Olof Palme - motsägelserna gör honom aktuell. Foto:Stefan Lindblom/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Våldsdådet för tjugo år sedan har blivit en symbol för vad människor som ägnar sig åt politiskt arbete ytterst kan drabbas av. Även i Sverige. Efterspelet till mordet skadade svenskarnas tilltro till myndigheters förmåga att uppträda korrekt i en kris. På båda punkterna har vi aktuella exempel.
Olof Palme var en omstridd politiker.
Innan han 1969 blev statsminister hade han hunnit demonstrera mot kriget i Vietnam tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Stockholm. 1972 jämförde han USA:s bombningar av Hanoi med nazisternas illdåd under andra världskriget. 1975 hyllade han i ett tal vid Fidel Castros sida dennes socialistiska revolution. 1983 kallade han det korstågsmentalitet att tala om att befria Östeuropa. 1984 förklarade han i ett tal till den socialdemokratiska partikongressen att "vi sysslar inte med antisovjetism". Det vill säga att man inte skulle ifrågasätta grunden för Sovjetunionen.
Om grundvalen för socialdemokratisk inrikespolitik sa Palme att den som en gång erkänt demokratins princip inte kan begränsa den till vissa områden. Logiskt leder detta till ett totalitärt system. Allt bestäms av den som har makt över reglerna för vad som är demokrati.
Striden om löntagarfonderna i början av 1980-talet visade att verkligheten, som Palme också medgav, var socialdemokratins värsta fiende. Andra ser nog mera positivt på en verklighet som ibland förmått socialdemokraterna att ändra sig.
Diskussionen om betydelsen av Olof Palme som politiker dämpades av det sätt på vilket han dog. Det var "en tragedi för oss alla", enligt Carl Bildt. Men det har hunnit sägas mycket, både av socialdemokraterna och deras rivaler, och av forskare med anspråk på att ge den objektiva bilden.
Men att Olof Palme intog en större plats i svensk politik än rivalerna från slutet av 1960-talet och till sin död beror kanske just på att det inte finns någon entydig bild av honom. Han talade gärna om solidaritet och känsla. Men han var också beräknande realpolitiker. Han höll noga formulerade anföranden - men han fångades också av sin egen retorik, han var en "talarstolens vällusting", enligt Majgull Axelsson i en bok med texter av och om Palme.
Till vänster finns en önskan om Palme som ett ideal. Man frågar sig hur han skulle ha agerat om han levat i dag, han jämförs med dagens (sämre) ledare.
Ingvar Carlsson, Palmes nära medarbetare och efterträdare och en inom partiet mera samlande gestalt, påpekar att Palme levde i en värld som förändrats radikalt. Utan att alls förringa sin avlidne kollega ger Carlsson ett klokt perspektiv på Palme, om man nu tror sig kunna lära något av denne.
Till höger är man också angelägen om att tidsbestämma Palme, men då för att dra något av ett historiens skynke över det monument andra vill resa.
Palme föddes 1927. Hans liv sammanföll på några år när med det som djärva historieskrivare kallar "det korta århundradet" i vår del av världen. Tiden från första världskrigets utbrott 1914 till Berlinmurens fall 1989 präglades av kampen mellan demokrati och olika slags diktaturer.
Som ung valde Palme den demokratiska vänsterns parti. Han hånade de Moskvakramande "fredshetsarna" och senare "vänsterpartiet opportunisterna" som börjat gilla småskaliga lösningar efter att ha älskat stora saker, inklusive stora koncentrationsläger.
Palme kom in i socialdemokratins maktkärna samtidigt som en hård kamp pågick mot vänsterrivaler inom landet. Men han och hans generation hade anpassat sig till Sovjetunionen som en bestående företeelse. Det finns realpolitiska ursäkter för detta, men inte för att man framställde dem som sade sanningar om Sovjet som farliga för Sveriges säkerhet.
På utrikespolitikens område blev Palme känd, och beryktad. I inrikespolitiken var väl ett av få verkligt lyckade resultat omläggningen till högertrafik.
Med skolan gick det sämre. Och den ekonomiska utvecklingen under hans tid ledde fram till 90-talskrisen.
Men när det gäller att engagera människor från talarstolen framstår han alltjämt som oslagbar.