DEBATT: Om en ännu inte utgiven bok

Uttrycket "som en oskriven bok" gäller inte längre. Inte efter att Kristian Lundberg, i Helsingborgs Dagblad, recenserat en bok som ännu inte skrivits. Det är alltså fullt möjligt att tycka till om en oskriven bok och det retar mig lite att jag inte kom på det först.
Bättre sent än aldrig och därför tänkte jag haka på den nya trenden och skriva om en bok som ännu inte publicerats.
Kristian Lundberg skrev om Britt-Marie Mattssons "Fruktans makt", som enligt planen skulle ges ut i höstas. Så blev det inte, eftersom författaren ännu inte påbörjat skrivandet. Men titeln är tydligen klar, man kanske börjar med att skriva bokens namn, jag vet inte, jag har aldrig skrivit någon bok.

Boken jag valt har också namnet klart. Den heter "Dancing in the streets: a history of collective joy" (ungefär "Dansa på gatorna: en historia om kollektiv glädje") av den amerikanska författarinnan Barbara Ehrenreich. Men till skillnad mot Britt-Marie Mattson så har Barbara Ehrenreich faktiskt skrivit färdigt boken, hennes 13:e, och den kommer ut i USA i januari 2007.
Men att vänta ända tills den kommit ut verkar lite gammaldags, numera.
Barbara Ehrenreich är en flitig skribent i flera tidningar, bland andra Time magazine, och det är där jag läst en artikel av henne som behandlar ämnet i boken, så jag är inte lika modern som Kristian Lundberg, men det är i alla fall ett steg på vägen.
Kort sagt tycker Barbara Ehrenreich att vi ska kasta bort play station, låta granarna stå kvar i skogen och istället anamma den djupt inneboende mänskliga driften att festa tillsammans. Hon tycker att vi ska hyra en jättelik lokal och bjuda in hela ortens befolkning på en hejdundrande dans- och sångfest. För det är så som människor alltid gjort.

Redan för 10 000 år sedan - det finns det belägg för - hade festande börjat och det gick hyggligt bra ända till industrialismens intåg och att de fundamentala krafterna inom kristendomen och andra religioner började skala bort ena festen efter den andra. Ännu in på 1400-talet ägnade sig befolkningen i det som nu är Frankrike åt att festa var fjärde dag i snitt, året runt.
Nu är det inte riktigt på det viset. Den kollektiva dansen och sången har ersatts av passivt tittande på när andra festar i tv-rutan och de riktigt stora festerna är nedbantade till ett minimum. På några platser har enstaka fragment bitit sig fast, som Mardi Gras i New Orleans, karnevalerna i Rio och Köln, men för övrigt har musiken tystnat.

Det är därför, tror Barbara Ehrenreich, som firandet av halloween fått sådant genomslag. Det är helt enkelt ett mänskligt behov som tillfredställs när man klär ut sig och festar loss. Ett annat uttryck är de glamorösa idrottsevenemangen där folk klär ut sig i kläder med samma färger som favoritlagen, har små lustiga mössor på huvudet och viftar med flaggor samtidigt som de som ersättning för dans gör "vågen" runt läktarna. Det är mänskligt helt enkelt.
Det enda rätta, enligt Barbara Ehrenreich, är att bejaka och kämpa för rätten att utöva människans inneboende behov av kollektiv dans och fest mycket, mycket oftare än idag.
Jag kanske till och med läser boken.

Debatt: Om en ännu inte utgiven bok