Omodernt med terrorism i Nordirland
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Avtalet, som innebar vapenvila i Nordirland, skulle också lägga grunden för ett politiskt självstyre, men med konstant övervakning från den nationella regeringen i London. Den politiska delen av avtalet har visat sig vara svårare att följa än den som handlar om att förbinda sig till fred.
Tidigare i höst har den Irländska republikanska armén, IRA, lagt ned sin kamp mot det brittiska styret i Nordirland. I stället är det den politiska grenen, Sinn Fein, som opinionsbildar och med fredliga medel verkar för en politisk förening över hela ön. I helgen meddelade Ulster Defence Association, UDA, att även de är beredda till avväpning. Därmed skulle inte mycket återstå av den "gamla" nordirländska konflikten som tog fart på allvar 1970, efter ett par års upptrappning.
Även om det varit lite si och så med självstyret, är Belfast en betydligt lugnare plats nu än många andra städer i världen. Den geografiska uppdelningen mellan katolska lojalister, som önskar att huvudstaden skulle heta Dublin, och protestantiska unionister, som vill behålla London som huvudstad är fortfarande tydlig. Men den skarpa gränsen mellan de olika områdena gäller inte i centrala Belfast, där folk blandas utan några särskilda problem. De centrala delarna av staden har alltid ansetts som neutral mark.
Den nordirländska partipolitiken har polariserats. Det finns fyra någorlunda stora partier, varav det lojalistiska socialdemokratiska och det unionistiska Ulster Unionist Party, som båda anses vara mindre konfliktinriktade, har fått se vikande väljarstöd. I stället har de mer hårdföra Sinn Fein och Ulster Democratic Party skördat framgångar i de senaste lokalvalen. UDP har en relation till UDA, som är väldigt lik Sinn Feins till IRA. Båda tjänar som exempel på det gamla talesättet att krig är politik med utökade medel.
Många väljare hade nog hoppats på att med ärkefienderna vid förhandlingsbordet skulle ansvaret komma att delas av fler. De förhoppningarna har kommit på skam.
Regeringen i London har vid ett flertal tillfällen ingripit i den lokala politiska processen, återkallat självstyret, skjutit upp valdagen och premiärminister Tony Blair tycks till och från ha använt Nordirlandsministern som en post för att bestraffa olydiga kollegor.
Förutom den storskaliga terrorismens återhållande funktion har den spirande ekonomiska utvecklingen bidragit till det relativa lugnet i Nordirland. De många golfbanorna lockar turister, och restaurangscenen har visat större kreativitet än traditionell fish?n?chips.
Relativ fred och milt klimat leder till förbättrad ekonomi, med den södra delen av ön som draghjälp.
Republiken Irland har högre inkomst per invånare än vad Storbritannien har, och Nordirland var runt sekelskiftet den fattigaste delen av Storbritannien.
Det har tidigare varit bråk om hur avväpningen av IRA skulle gå till rent praktiskt. UDP:s ledare Ian Paisley krävde fotobevis, vilket sågs som en förolämpning. Hur det ska gå till om UDA inte bara säger sig vilka lägga ned vapnen, utan också står beredd att förstöra sin utrustning, är ännu oklart. Någon form av övervakning lär behövas i det fallet också.
Konflikten mellan katoliker och protestanter är inte en religiös konflikt, utan en fråga om identitet och tillhörighet. Ju fler fredliga sätt att markera sin identitet, desto mindre anledning att ta till vapen. Den insikten börjar sjunka in i de sex nordligaste grevskapen på den gröna ön.