PAUL WIDÉN: På det heliga berget

Samariterna känner vi till från bland annat Nya Testementet och liknelsen om den barmhärtige samariten. Ordet "samariter" är en förvrängning av shomronim, som de själva kallar sig och som betyder "bevarare [av Lagen]" det vill säga de fem Moseböckerna. Själva hävdar de att de är direkt besläktade till de bibliska israeliterna, medan 2 Kungaboken 17 gör gällande att de härstammar från olika folkgrupper som tvångsförflyttades från Assyrien till Israel för 2 700 år sedan och som sedan började efterfölja Mose lag.På 500-talet e. Kr. uppgick denna folkgrupp till nästan en och en halv miljon människor, men århundraden av förföljelser har decimerat gruppens antal till bara strax över 700 själar. Hälften bor i staden Holon i Israel, medan resten bor invid deras heliga berg Gerizim i Samarien. De är både israeliska och palestinska medborgare och talar både hebreiska och arabiska. En okonventionell folkgrupp, alltså.Påskfirandet på berget Gerizim lockar till sig fler och fler besökare för varje år. Enligt 5 Mosebok 16:2 kan påskalammet bara offras "på den plats som HERREN utväljer till boning åt sitt namn." Judendomen gör gällande att denna plats är Tempelberget i Jerusalem, men eftersom judiskt påskfirande intill Klippdomen och al Aksa-moskén skulle utlösa ett tredje världskrig förbjuds judar enligt israelisk lag från att ens be där. Den judiska påskmåltiden sker därför bara till minne av det "riktiga" påskfirandet. Samariterna hävdar dock att 5 Mosebok 16:2 syftar på berget Gerizim, där deras eget tempel stod en gång. Deras påskfirande är därför som taget från urtiden och ger en inblick i mångtusenåriga traditioner: Fåren slaktas, flås, grillas och äts i hast, precis som det står i Bibeln.Bland de speciellt inbjudna gästerna till samariternas påskfirande kunde man i år se ultraortodoxa judar fråga de samaritiska prästerna hur den ena eller den andra detaljen av Mose Lag efterföljs. Israeliska och palestinska politiker minglade ohämmat bland fårkadaver, tillsammans med amerikanska diplomater, katolska präster och israeliska bosättare. Israels försvarsstyrkor IDF stod för säkerheten. Inget bråk rapporterades mellan grupperna, inga hårda ord, bara fascination och nyfikenhet.Det är i princip omöjligt att föreställa sig att dessa människor skulle vilja träffas under några andra omständigheter, ens under hot om våld. Det är därför en ödets ironi att denna frivilliga sammankomst av bittra fiender skedde i samband med att israeler och palestinier högst motvilligt släpas till så kallade närsamtal av USA:s president Barack Obama. I Jerusalem kan parterna inte ens komma överens om att sitta tillsammans i samma rum, men på det heliga berget Gerizim stod de i kö för att få vara med.Samariternas påskfirande exemplifierar den märkliga logik som ofta präglar Israel och som inte riktigt går att förklara. Fientligheten och föraktet som till vardags präglar relationerna mellan landets många folkgrupper och religioner kan ibland sättas på undantag, helt oplanerat, och under några timmar kan det i stället råda något som, lite pretentiöst men ändå rättvisande, skulle kunna kallas för gemenskap.

Paul Widén: På det heliga berget

För en vecka sedan samlades över 6 000 människor på en vindpinad kulle i Samarien. Vem sammanförde israeliska och palestinska politiker, katolska präster, israeliska bosättare, amerikanska diplomater och ultraortodoxa judar på denna osannolika plats? Den barmhärtige samariten, naturligtvis.