På väg att snubbla på mållinjen
Fel prioritering. Om kommunalrådet Harald Hjalmarsson menar allvar med att slopade måltidsavgifter på gymnasiet går före sänkt skatt, hugger han i sten.Foto: Mattias Ahlm
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Västerviks-Tidningens test gör självfallet inte anspråk på vetenskaplighet. Inte desto mindre utgör det en ganska tydlig fingervisning om vart valvinden blåser.
Av 345 röster kammar Harald Hjalmarsson hem övertygande 205, motsvarande knappt 60 procent. Centerns Mats Hugosson får nöja sig med 22 röster: Inte mycket mera lysande klarar sig socialdemokraternas toppkandidat Tomas Kronståhl med sina 38 röster, även om det smäller högre än förra kommunalrådet Anita Bohmans 21. De återstående 59 går till något annat, ospecificerat alternativ.
Nog för att man bör läsa pejlingar av det här slaget med kritisk blick. Ingen garanti finns för att urvalet av de röstande är representativt. En annan invändning kan vara att Harald Hjalmarsson har ett övertag genom blotta det faktum, att han redan innehar kommunalrådsposten och de senaste fyra åren lett den politiska majoriteten. Under den tiden har han varit exponerad som ingen annan politiker i kommunen.
Inte desto mindre vågar man gissa att utfallet också speglar en rätt utbredd uppskattning av Harald Hjalmarssons sätt att leda kommunen och tackla intrikata problem som den politiska majoritetens ställts inför under mandatperioden. Ingen har heller kunnat undgå att notera de positiva resultaten av detta.
Före Harald Hjalmarsson hade ju Anita Bohman och hennes vänstermajoritet under flera år chansen att visa framfötterna. Hade någorlunda minnesgoda kommunmedborgare och VT-läsare värderat den insatsen högre än det nu styrande borgerliga alternativets, kan man tycka att det borde ha kommit till uttryck. Möjligen. Men så tycks ju inte vara fallet.
Kanske är de socialdemokratiska utmanare som nu söker väljarnas mandat för att återta makten i själva verket inte så mycket att på allvar räkna med?
I så fall borde vara desto bättre bäddat för en ny valseger för den sittande majoritet och därmed för en tydligare politik från höger fortsättningsvis.
Harald Hjalmarsson har förvisso gjort sig förtjänt av den framgång som skulle ge honom spelrum för detta. För den skull går han inte fri från kritik för ett och annat i den praktiserade politiken hittills. Framför allt: Vad blev det av sänkningen av kommunalskatten, den som står på den moderata dagordningen? Svaret är enkelt: Det bidde inte ens en tumme.
Att Harald Hjalmarsson inte haft många med sig i sin fempartikoalition i denna politiska nyckelfråga är uppenbart, för att uttrycka saken försiktigt. Det framgår tydligt nog av reaktionerna från allianskamraterna, när moderaterna nu aktualiserat den på nytt inför valet. Entusiasmen är inte direkt översvallande.
Så mycket större anledning att lufta frågan och pressa de motsträviga. I en tid då de politiska krafterna från vänster till höger tävlar om att köpa röster med löften om uppumpade offentliga utgifter, är det viktigare än på mycket länge att någon försvarar medborgarens rätt till inkomsterna. I synnerhet som behovet av att försvara det offentligas rätt till medborgarens pengar är knappt synligt. Som Skattebetalarna nyligen visat skulle kommunalskatten i Västervik kunna sänkas med tusenlappar för vanliga inkomsttagare, bara genom effektiviseringar av den kommunala verksamheten.
När Harald Hjalmarsson i det läget antyder att ett slopande av måltidsavgiften på gymnasiet går före sänkt kommunalskatt, är han nära att snubbla på mållinjen.