En satsning på en bättre skola är inte bara en fråga om resurser, skriver Brinkby vidare. Bra, det har varit min åsikt hela tiden. Han verkar även dela min, och många lärares, uppfattning om att ett problem är dagens obalans i ansvarsfördelningen mellan skolan och elev/föräldrar.
”Uppfostranansvar, att tillse att barnen och ungdomarna äter och sover tillräckligt, och mycket mycket annat är föräldrarnas skyldighet”, skriver Brinkby. Utmärkt, då är vi överens även om detta.
Hänvisningen till det framgångsrika arbetet i Haninge ger intrycket att han även stöder kravet på att vi ska mäta inhämtandet av färdigheter och kunskap oftare och bättre än hittills. Men det är som sagt endast ett intryck.
Tyvärr är det fortfarande oklart var Brinkby står i den centrala frågan – vad är mål och vad är medel för skolan?
Jag blir fundersam när han nu beskriver sina önskemål enbart i termer av pedagoger, men inte lärare. Är det så att pedagogiken är målet, eller är det kunskaper och färdigheter? Vad är Jan-Peter Brinkbys svar på Pontus Larssons fråga i VT, ska skolan få rätten att huvudsakligen ägna sig år det mest grundläggande, lärandet? Trots mina frågor har jag en förhoppning om att det, efter ett klargörande av Brinkby, även här finns en samsyn.
Fortfarande saknas tecken på insikt hos Brinkby om vilka som är de verkliga arkitekterna bakom dagens skola. Skolverk och riksdagspolitiker har på ett avgörande sätt format dagens skola. De har därmed också huvudansvaret för skolans tillkortakommande, inte kommunfullmäktige.
Våra problem i Västervik är inte unika, tyvärr återfinns de i hela landet. Brinkby har här en övertro till maktinnehållet i orden ”kommunalt huvudmannaskap”. Om Brinkby bättre vill förstå orsakerna till dagens problem så kan jag rekommendera läsning av två böcker ”Skola eller kommunal ungdomsomsorg” (Hans Albin Larsson) och ”Feltänkt” (Inger Enkvist).
Brinkby har en väl enkel syn på höjda ambitioner som en alltid förlösande formel. Jag delar inte den. Många av svårigheterna i dagens skola beror på just höga ambitioner centralt, alltför höga ambitioner.
För nog är det svårt att tänka sig en högre ambition för ett lands skolsystem än den att landets samtliga elever ska tillägna sig teoretiska kunskaper så att de blir behöriga till universitet/högskola. Och det skulle ske utifrån individuellt utformade program och med ett minimum av läxor och betyg. Visst kan höga ambitioner ofta vara bra, men då måste de faktiskt vara verklighetsbaserade.
I sin förra artikel ”Fatta mod och våga agera inom skolan” är Brinkby också fel ute. Han nästan ”hotar” med Skollagen och Skolverket och verkar tro att det är lösningen på skolans problem i Västervik.
Lösningen till en bättre skola finns inte i att okritiskt följa reglerna. Trots regeringsskiftet, så speglar regelverket fortfarande i stora stycken centrala missgrepp under decennier. Kartan har fått gälla istället för verkligheten, skrev Tord Hjukström. Han har rätt.
Strikt tillämpning av nuvarande regelverk är därför inte lösningen, utan en del av problemet. En lösning måste på alla sätt snabbt söka minska lärarnas omfattande börda av planering och dokumentation. Kanske kan resurser och krafter frigöras för undervisning genom att vi istället lokalt uppmuntrar till det som Lennart Brewitz kallade ” kringgå” vissa nationel la krav. Även Pontus Larsson var frågande till om Skolverket har rätt fokus.
Jan-Peter Brinkby har tidigare undrat vad vi politiker väntar på. Jag väntar på att bli överens. Överens med honom om vad som är problemet, och vad vi ska göra åt det. Det var därför glädjande att jag inledningsvis kunde konstatera att vi numera är överens på flera viktiga punkter - att föräldrarna måste ta ett större ansvar, att vi bör mäta kunskapsinhämtningen oftare, att det finns en stor förbättringspotential och att den inte enbart beror på mer resurser.
Kan vi även komma överens om att målet för skolan är kunskaper och färdigheter, att vi måste utgå från verkligheten och inte från regelverket, samt förankra allt detta hos den politiska oppositionen, ja då kommer äntligen grunden för att lokalt försöka förändra skolan i rätt riktning att börja falla på plats.
HARALD HJALMARSSON