Partiledare eller statsråd?
Missad chans. Lars Leijonborg (bilden) och Lena Adelsohn Liljeroth: Det är bättre att prata ihop sig om politiken innan man skriver på DN Debatt. Foto: Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Folkpartiet valde alltså detta tillfälle att göra precis tvärtom. De kunde väl inte motstå frestelsen - också den kommenterad av många i samband med sifon - att profilera sig för att på det sättet kanske kunna plocka tillbaka lite förlorade väljarsympatier. Ur det perspektivet är Lars Leijonborgs utspel förståeligt - men fortfarande högst diskutabelt.
Sakligt finns en del märkligheter i den leijonborgska artikeln. Han föreslår en statlig fond som ska stödja kvalitetsproduktioner i både public service och i privata kanaler. Fonden ska startas med medel från försäljningen av Boxer - vilket är en bra idé, staten bör sälja Boxer snarast - och med medel som kommer in genom försäljning av frekvensutrymme som blir ledigt vid övergången till digital-tv.
Vem som ska styra fonden, efter vilka kriterier pengarna ska delas ut och hur en sådan fond ska minska det politiska inflytandet över tv och radio är frågor Leijonborg nogsamt undviker att besvara.
Men det är viktiga frågor som folkpartiet måste presentera svar på. Risken är nämligen överhängande att en sådan fond blir ytterligare en finansieringskälla för de statliga public serviceföretagen och att de privata medieföretagen kommer på undantag. Nya SVT-chefen Eva Hamiltons kommentarer om privata medieföretag i sin debattartikel i måndagens DN visade rätt tydligt vad det offentliga mediaetablissemanget kommer att vilja använda en sådan fond till. Och det är inte att hjälpa de privata företagen att göra kvalitetsprogram.
Leijonborg vill också starta en rikstäckande reklamfinansierad radiokanal med en nyhetsredaktion. Syftet - i och för sig vällovligt - är att skapa en konkurrent till SR:s Ekoredaktion. Men vem ska skapa den? Staten? Hur tänker sig Leijonborg att en sådan kanal ska fungera? Ekot behöver förvisso konkurrens, men det ska inte ske genom att staten dikterar villkoren för konkurrenten.
Leijonborg föreslår en avveckling av inom tre år presstödet och reklamskatten och konstaterar att presstödet blivit ett allt orimligare inslag i mediepolitiken. Där har han rätt. Presstödet är en bisarr kvarleva från 70-talet och om det inte fanns skulle vi aldrig införa det. Problemet är att så många medieföretag gjorts beroende av stödet - medieföretag som hade haft utmärkta möjligheter att överleva på egen hand men som nu byggts upp sin existens på presstödet.
Stödet måste ses över och gradvis trappas ner men tre år är för kort tid för att medieföretagen ska hinna ställa om sig.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) har redan tagit avstånd från en del av Leijonborgs förslag och konstaterat att de inte har diskuterats i Alliansen.
Tänk om Leijonborg motstått frestelsen att ägna sig åt partiegoism och i stället diskuterat sina förslag med Allianskollegor innan han skrev artikeln. Då hade man kunnat komma fram med en gemensam Allianspolitik på medieområdet, något som saknas och blir alltmer efterfrågat.
Ytterligare en missad chans för Alliansen. Trist.