Partiledare utan mandat
Röda mattan för Mona? Foto: Jonas Ekströmer/SCANPIX
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tidigare har Margot Wallström, Thomas Bodström och Carin Jämtin sagt nej med varierande grader av eftertryck. Skulle allt i denna bild vara vad som synes vara ter det sig ganska givet att nästa partiledare heter Mona Sahlin.
Enligt bloggen väntas hon därför offentliggöra sin kandidatur inom de närmaste dagarna. ?Nu är det klart. Nästa partiledare blir Mona Sahlin", säger en källa.
Allt sådant skvaller får man naturligtvis ta med en nypa salt. Men att Sahlin ligger mycket bra till och dessutom är intresserad råder det inget tvivel om. Kvar i spelet i övrigt skulle vara LO:s Vanja Lundby-Wedin och Göran Perssons favorit Pär Nuder, varav i alla fall den senare bedöms ha försvinnande små chanser.
Sahlin har gjort en anmärkningsvärd uppryckning sett till de officiella oddsen. I somras kunde man få tusen gånger pengarna om man tog sig för att slå vad om hennes partiledarskap. I dag är hon alltså storfavorit.
Det vore en ovanligt smidigt avklarad valprocedur om det vore klappat och klart i och med detta. Och otippat med tanke på de intrigturer som brukar omge sådana skeenden. Skönt i så fall, tycker säkert många. Och det går att förstå. Men samtidigt borde dessa faktiskt ha anledning att beklaga frånvaron av stök och skrammel.
Socialdemokraterna har nämligen mycket att stöka runt kring. De förlorade rejält, ett av de sämsta valresultaten i modern tid, trots att ekonomin var i en uppåtgående kurva, vilket normalt inte skall kunna hända en regering. Det är en situation som borde motivera en rejält omskakande eftervalsdebatt. Där inga kor hålls för heliga. Och sådana debatter bör och måste föras i en uppriktig ton utan att någon lindar in sitt budskap. För då gör man bara sitt parti en otjänst eftersom de underliggande systemfelen och politiska låsningarna lämnas orörda.
I dagsläget tyder en hel del på att det är precis vad som kommer att drabba socialdemokraterna. Frånsett visa enstaka blixtrande inhopp har partiets eftervalsdebatt varit tämligen osynlig. Någon bredare vilja att ifrågasätta den egna politiken och perspektiven har inte synts till.
Det hade kunnat antas att ett sådant reningsbad skulle infinna sig naturligt när partiledardiskussionen gick in i sitt kritiska skede. Men har det nu blivit så att Mona Sahlins matta är utrullad, då går denna viktiga omprövningsfas socialdemokraterna helt förbi. Och det innebär i sin tur att hon träder till utan något tydligt mandat att förändra ett endaste dugg trots att partiet är i uppenbart behov av förnyelse.
Det är en riskabel sits att sätta sig i. Sahlin påstås vara förnyarnas kandidat. Men ingen kan komma som partiledare och vända upp och ner på saker och ting utan att på något sätt ha annonserat detta före tillträdet. Och ingen kan heller låta bli att göra det om det är den underförstådda förväntningen hos den sympatiserande falangen inom partiet. Inte ens Mona Sahlin, känd som "pratministern" kan mysa eller fnissa sig ur en sådan situation när den väl infunnit sig. Kanske kommer konvulsionerna efter partiledarvalet i stället för före.